ETT EGENSINNE ATT VARA STOLT ÖVER

Att leva på en ö sätter sina spår. Precis som martallen vid Norrhavet har vi ålänningar fått anpassa oss till vår levnadsmiljö. Det krokiga, tåliga lilla trädet tillhör fortfarande samma art som en högrest fura i skogen. De har bara fått olika förutsättningar för att leva.

I oss människor som bor omgivna av havet finns en djupt rotad vilja att gå vår egen väg och göra på vårt eget sätt. Att stolt axla rollen som stora i orden trots att vi är små på jorden. Ett knotigt, härdigt, fritt och lite vilt egensinne.

 

HUNDRA ÅR AV EGENSINNE

Ålands speciella status som självstyrt, demilitariserat och neutraliserat örike är i sig en egensinnig lösning. En fredlig kompromiss från 1921, då det nystartade Nationernas Förbund löste en knepig trepartskonflikt genom att ge något åt alla. Sverige fick garantier för att Åland inte skulle bli ett militärt hot. Finland fick behålla suveräniteten över Åland. Och vi ålänningar – vi fick vår självstyrelse kompletterad med garantier för bevarandet av vårt svenska språk och vårt sätt att vara.

Gott så … kunde vi ha tänkt på Åland. Men istället vidtog ett arbete med att tänja och dra i den då ganska snäva självstyrelselagen, och göra den mer bekväm för oss egensinniga ålänningar att leva med. En strävan som pågår än idag.

Idag är Ålandsexemplet en internationell inspirationskälla för fredlig konflikthantering och egensinnet ett arv som varje ålänning bär med sig. Vi lutar mot varandra och litar på våra rötter om det blåser storm. Vi går vår egen väg och bygger vår egen framtid.

Och vi har många hundraårsjubileum kvar att fira.

Egensinnet har varit vår livsluft i långt mer än hundra år, vi har bara aldrig firat det ordentligt förut. Det ska vi nu göra, under ett helt år från och med den 9 juni 2021.

Julius Sundblom 1865-1945

Julius Sundblom var en Ålandskämpe, tongivande i Ålandsrörelsen, tidningsman, kulturälskare och politiker. Han kämpade hela sitt liv för att Åland skulle förbli svenskspråkigt och har genom sitt arbete stärkt svenskans position.

Som första talman har han varit med och byggt upp Ålands självstyrelse från grunden.

Fanny Sundström 1883-1944

Ålandsdrottningen Fanny Sundström var en driven lärare, lantbrukare och politiker. Hon var den första kvinnan som blev invald i Ålands landsting (dagens lagting) 1922 och var länge ensam kvinna i landstinget.

Fanny var en sann föregångare som banade vägen för många andra kvinnor.

Carl Björkman 1873-1948

Björkman var en ledande figur i Ålandsrörelsen och ville att Åland skulle återförenas med Sverige. Han valdes till det självstyrda Ålands första lantråd, och återvaldes två gånger och satt kvar på posten fram till 1938.

Det arbete som dagens tjänstemän utför bygger till stora delar vidare på den grund som lades av självstyrelsens arkitekt Carl Björkman.

Berit Sjöberg

Ska man klara sig på en ö gäller det att bära med sig ett visst mått envishet. Det tycker Berit Sjöberg att bäst beskriver det egensinne som löper som en röd tråd bland de 30.000 ålänningar som lever i självstyrelsen i dag. Själv är hon och egna gården utmärkta exempel på långsiktighet, nyfikenhet och ett stort mått hållbarhet.

Berit Sjöberg kom till Åland från Sverige som fyraåring; föräldrarna hade åkt västerut för att jobba men återvände för att överta en del av Berits farfars gård i Jomala. Sedan dess har det hänt massor, inte minst inom landsbygdsnäringen.

– Jag tycker inte riktigt om utvecklingen mot allt större enheter, till exempel inom djurhållningen. På Åland passar det mycket bättre med små eller på sin höjd medelstora enheter, inte minst med tanke på djurens eget välbefinnande.

Hur skulle du beskriva begreppet egensinne?

– Envishet, ålänningarna är envisa vilket nog är ett krav för att utveckla ett samhälle och klara av att leva på en ö.

Berit Sjöberg är ett levande bevis på detta egensinne. RiabackaSkogens Får är skapat kring en idé att föda upp och bevara i första hand raserna Ålandsfår och finsk lantras. Vid sidan av dessa utgörs gårdens invånare också av Hedemorahöns, vanliga bondkatter och vallhundar (border collies); alla på olika sätt viktiga för helheten. På denna gård sker allt med ekologiska förtecken, resultatet kan vara mat i form av lammkött och -korv, skinn, garn, kardflor, årskalendrar och så vidare.

  • Korven är mitt eget recept och tillverkas av Marskogens lamm, säger Berit Sjöberg.

RiabackaSkogens Får är ett eget litet system i en stor värld, ungefär som den åländska självstyrelsen. Allt som odlas på gården är ekologiskt och det mesta blir mat till fåren; vall, havre, spältvete och foderärter. Antalet tackor är ungefär 70 och våren är därmed en extremt intensiv tid när nya lamm kommer till världen i en strid ström vilket såklart är goda nyheter – särskilt när det gäller rasen Ålandsfåret som Berit Sjöberg håller extra kär.

– Det är en ursprungsras med mycket varierande färgskala i grått, brunt, svart och vitt i olika nyanser. De är olika på många vis och även ullsorten varierar. Vissa av dem bär horn, både tackor och baggar, förklarar Berit.

Ålandsfårets anor går tillbaka till långt före vikingatiden men var nära att försvinna på 1980-talet då Berit Sjöberg och andra lyckades rädda rasen och bygga upp den på nytt.

– Sven-Olof Eriksson från Godby var den som startade och kämpade mest för bevarandet av rasen Ålandsfåret.

Ålandsfåret är kanske en slags favorit hos Berit Sjöberg på RiabackaSkogens Får men omsorgen och insikterna stannar absolut inte där och kan fördjupas hur länge som helst. Vi kunde till exempel prata mycket mer om den finska lantrasen som föds upp renrasigt i färgerna vitt, svart, brunt och nu börjar även lite gråa nyanser komma. Eller de milda och kärvänliga Hedemorahönsen i oändliga färgskalor. De har utmärkta värp- och ruvningsegenskaper och är snälla mot både kycklingar och mot varandra.

Vi kunde också lyfta människans bästa vän som varenda dag gör skäl för den beskrivningen på RiabackaSkogens Får. Vallhundarna härstammar från Sverige, Skottland och Norge och gör ett ovärderligt jobb med gårdens olika djur. Jodå, självklart bor hundarna inomhus med den övriga familjen.

– Min första valpkull födde jag upp 2015, jag köpte min första Border collie 1995 och skulle inte klara mig utan dessa arbetshundar idag, till exempel när vi ska flytta fåren från ett bete till ett annat, när vi ska valla in alla i fållor eller söka upp fåren på större områden.

Om Berit Sjöberg själv får bestämma beskriver hon sig som en ”typisk ålänning” med make som jobbat på sjön och två numera vuxna barn – en son som flyttat till Helsingfors och en dotter som bor kvar på Åland. 

Familjens bas är Jomala och Jomalaby där man sedan 2004 omsorgsfullt byggt upp den ekologiska gården Jans/RiabackaSkogens Får. På Åland är den kommunala vardagen inte bara en fråga om administration och byråkrati, det handlar om en slags definition av sig själv också, inte alltid enkel att förklara.

– Om jag är mest jomalabo eller ålänning? Hmm… jag är nog först och främst ålänning men nästan lika mycket jomalabo. Vi har en stark byidentitet hos oss.

Derrick Nilsson

Derrick Nilsson föddes i Lappvik och förlorade en arm i kriget mot Sovjetunionen. Jobbet tog honom till Åland och han stannade kvar tack vare kärleken. Nilsson fyller 100 i år och har sitt egensinne och goda humör att tacka för ett långt liv som i dag pågår i Eckerö.

År 1921 hände det grejer runtom i världen och vi inleder med ishockey! I den första hockeymatchen i Sverige tog IFK Uppsala emot tyska Berliner SC på Stockholms stadion och vann med 4-1 inför 2.022 åskådare. Den första helikoptern flög och Lenin försökte hejda en uppblossande ekonomisk kris i nyblivna Sovjetunionen med att delvis bringa landet tillbaka i marknadsekonomi; det lyckades inte riktigt…

Fast just detta bekymrade inte Derrick Nilsson som föddes det här året 1921 när även Ålands självstyrelse skulle formuleras i Genève. Han växte upp i Ekenäs och Lappvik och beskriver sin barndom som både idyllisk och lycklig med frihet styrd av eget ansvar.

Som 18-åring i Helsingfors 1939 upplevde Derrick Nilsson hur skolorna i hela landet stängdes som en följd av Sovjetunionens och ryssarnas allt aggressivare ton gentemot lilla och lugna Finland och det demilitariserade Åland. Nilsson anmälde sig till skyddskåren för att ”jag var förbannad på ryssarna, ingen ska få ta Finland” och placerades i vapendepån. Till hans första uppgifter hörde att reparera fälttelefoner som senare skulle komma att skickas till fronten. Med egna ögon såg han det som skulle kallas Vinterkriget starta den 30 november 1939.

– Jag var på järnvägsstation i Helsingfors då flygplanen dundrade in och släppte bomberna bara några hundra meter från oss. Målet var stationen och vi tog skydd under några vagnar, säger Derrick Nilsson.

Känslan att där och då gå från barn till vuxen beskriver han som att ”det tog ungefär en sekund”.

Vinterkriget varade bara etthundra dagar men skulle övergå till fortsättningskriget sommaren 1941 och fortsätta fram till hösten 1944. Det var i det senare som Derrick Nilsson förlorade sin vänstra underarm. Som medlem i en så kallad Stötpluton lade Derrick och hans vapenbröder ut telefonlinjer bakom den ryska fronten i Hangö. Samma dag som ryssarna började evakuera Hangö kom den order som skulle förändra Nilssons liv.

– Vårt uppdrag var att söka igenom övergivna korsun vid fronten. Jag gick först i vår grupp och sparkade upp en dörr som var försåtsminerad och exploderade.

Korpral Nilsson återvände som krigsinvalid med en arm mindre än tidigare och en hård ekonomisk verklighet. Ersättningen till skadade veteraner från ett sargat Finland räckte inte långt.

– Knappt till en ask cigaretter i veckan.

Men Derrick Nilsson gav aldrig upp, tvärtom. Han återupptog bland mycket annat tävla i kanot som krigsinvalid och paddlade över Finska viken och vann mot friska och funktionsdugliga och kämpade mot den egna kroppen och andras fördomar. Det skulle till exempel visa sig svårt att hitta jobb för en delvis invalidiserad ung man.

Svaret blev ett liv som egen företagare och entreprenör och detta skulle leda till flytten till Åland 1972. Han var då 51 år gammal och livnärde sig bland annat på att leverera sill från en dansk tillverkare till Viking Lines färjor. Fisken var populär och Viking Line behövde någon som kunde leverera varorna varje dag från Mariehamn.

– Men när jag hade flyttat tog den agenturen slut fast det gjorde inte så mycket. Jag hittade nya!

Det var skälet till att Derrick Nilsson lämnade fasta Finland och skrev sig på Åland och sedan skulle allt bli ännu bättre. År 1980 kom blivande hustrun Gunnel in i ett liv som de båda därefter beskriver som Gamla Testamentet och det nya. Vilket som är bäst råder det inget tvivel om.

Kort text instagram: 

Derrick Nilsson fyller 100 år i år. Han förlorade en arm i kriget mot Sovjet men vägrade ge upp. Derrick tog färjan till Åland, tryggheten, jobbet och kärleken.

 

Text: Jörgen Pettersson 

Foto: Celie Scott Photography

Gun-Britt Lyngander

Gun-Britt Lyngander är köpmannen som driver Getaboden, den lilla butiken med det stora självförtroendet och det varma hjärtat. Lyngander har haft några riktigt utmanande år bakom sig men vägrar tycka synd om sig själv. Vill man kalla det för egensinne, så varsågod!

– Jag är nog, kanske, en person med jävlaranamma som gärna vill vara med och styra upp.

I dag bor Gun-Britt Lyngander bara några meter från Getaboden som är hennes arbetsplats och livsverk. Ett stenkast bort ligger kyrkan där hon är aktiv på alla möjliga olika nivåer. 

Barndomshemmet där hon växte upp tillsammans med två bröder finns två kilometer bort. Det är omöjligt att beskriva Gun-Britt Lyngander som annat än levnadsglad, stark och ödmjuk – och som någon som gärna tar saker och ting med en klackspark utan att för den skull hemfalla till trams. Hennes hus bär den pigga färgen orange, i samma nyans som Chevan hennes man Janne gett henne som hon vårdar ömt och pietetsfyllt rullar runt i, särskilt så här i de första varma vårliga dagarna.

Gun-Britts mor startade Getaboden 1954 och var på många sätt en föregångare som både handlare och kvinna. Åren rullade på och kring år 1990 försökte åländska kooperativet Samgång driva verksamheten men det slutade med nedläggningshot och samtalet gick till Gun-Britt som flyttat till Stockholm med avsikten att stanna där. Hennes make, stockholmaren Janne Lyngander, blev betydligt mer eld och lågor än hon själv.

– Nej! sade jag, aldrig i livet att jag tänker tillbringa fler mörka vinterkvällar bak i Geta, det vill jag inte.

Men mot de högre makterna är det lönlöst att sprattla emot och sedan gick det snabbt. Gun-Britt och Janne flyttade tillbaka till Geta, tog över butiken och flyttade den till samma lokal den finns i ännu i dag. Med i flyttlasset från Stockholm kom även dottern Sofie som sedan ifjol anslutit till köpmannafamiljen och tillbringar sina arbetsdagar i Getaboden.

– Det är såklart fantastiskt att hon är med och arbetar i familjeföretaget. Tyvärr har vi dåliga tider nu till följd av pandemin men vi håller tummarna för att det fortsättningsvis ska fungera.

Innan det blev butiksföreståndare av Gun-Britt Lyngander hann hon med en hel del annat, till exempel ombord på Prinsessan där hon började som städare för att sedan fortsätta som kallskänka, i snabbköpet och till sist i parfymen. Det var nånstans där som Janne Lyngander spanade in sin blivande hustru innan de träffades mer ordentligt på Arkipelag och ställde till med stort bröllop i Geta kyrka med efterföljande fest i Furulund – självklart i Geta även den!

Vad betyder Åland för dig? 

– Allt. Jag skulle verkligen inte vilja flytta härifrån. Det finns så mycket bra med allt på Åland… människorna, naturen och så vidare. Sen är jag väldigt släktkär också och tycker om att ha folk runtom mig som jag både känner och litar på.

Men som alla paradis är det också på Åland, mitt i allt förändras livet i grunden och allt startar igen. För Gun-Britt Lyngander blev fjolåret ett år hon aldrig ska glömma. Först gick modern bort och bara ett halvt år senare livskamraten och maken Janne. Med modern försvann en närmast daglig samtalspartner och med maken halva hennes eget liv och kanske mer.

Det handlade om oerhört hårda slag mot det hyggligt trygga liv hon dittills tog för rätt självklar. När nöden blev som störst hade hon lyckan att kunna söka tröst i ett rikt socialt liv, något som präglar många ålänningar och vardagslivet.

– Jag är med i kommunfullmäktige, kyrkofullmäktige och Mariasystrarna och har stort engagemang där. Min bästa vän bor i Mariehamn och jag jobbar varannan söndag i kyrkan och alla andra dagar i butiken från måndag till lördag. Jag behöver inte sitta ensam, om jag inte vill.

På Åland pratar vi ofta om det livsviktiga värdskapet som ska göra alla som hälsar på till våra gäster och vänner hellre än bara kunder. Gun-Britt Lyngander är ett levande exempel på detta självklara förhållningssätt gentemot besökare.

– Vi har gjort mycket roligt här, till exempel när folk kommer cyklande från Havsvidden och så har det börjar regna, då har jag kastat in cykel och allt i bilen och skjutsat hem dem. Eller folk som har tankat el till husbilar och jag har hämtat ved och lite allt möjligt. All service, det är det som är roligt och gör det lilla extra; både för mig och för dem. 

Det har ännu inte gått väldigt mycket tid sedan Gun-Britts Lynganders svåra förluster. Ändå är hon fast besluten att hålla ihop och njuta av livet, gärna i den orange Chevrolet Nova -67 som Janne och hon köpte sommaren 2019. Och absolut inte bli bitter på det livet levererat.

– Jag lärde mig tacksamhet av mamma och inser att jag har väldigt mycket att vara tacksam över. Jag slingar håret, håller mig fräsch och livet går ju ändå vägen. Det finns väldigt mycket att leva för, även fast man får psykbryt mellan varven gäller att snabbt komma tillbaka!

Om det är något som Gun-Britt tvingats inse efter allt som hänt är att hon är en stark person, på alla sätt. Det insåg också Yle-programmet ”Vardagshjältar” dit hon nominerades i fjol och läsarna av Nya Åland som nominerade henne till tävlingen Århundradets ålänning.

– Att det var så många som hade bemödat sig att nominera mig var väldigt stort. Kan inte fatta det, jag är inget speciellt eller speciell.

Fast det sista är hon nog ganska ensam om att tycka. Det är lätt att fatta sympatier för Gun-Britt Lyngander. Hon hör till de ålänningar som både bjuder på sig själv och ser till att hennes omgivning har det bra och då betalar det tillbaks. Till exempel i långa promenader som hör till hennes nyare och mer kära intressen:

– Min granne flyttade hit för ett år sedan. Han hade skiljt sig och strax efter blev jag änka. Han sa till mig att jag måste ut och röra på mig för att inte bli deprimerad! Så nu vi går ut och promenerar jättemycket. Liksom Janne är han också motorcykelkille och de kände varandra och det är så bra att vi går ut och går för jag kommer inte iväg själv. Nu är det bara att ringa och så går man tillsammans. Det är jätteskönt. 

Ismo och Hjalmar

Ismo och Hjalmar är kusiner och bor båda i Mariehamn tillsammans med sina familjer. Att växa upp på Åland är en ynnest på många sätt. Här finns den bästa pannkakan med snömos i hela världen, hyggliga fotbollsmöjligheter och precis lagom irriterande (men mest snälla) syskon!

Ismo är ett och ett halvt år gammal och född i Mariehamn. Äldre brodern Eino har hunnit bli snart fem och mamma heter Sofie och pappa Paul-Henry. I hemmet pratar familjen franska efter tiden i Paris där familjen bodde och Eino föddes innan färden gick till Åland. Till Ismos favoriter hör, förutom de närmaste, även ”tontons” och ”tatys” som farbröder och fastrar kallas på franska och såklart farmor och farfar. Ismos mamma är från Åland och därför gick flyttlasset till Mariehamn för tre år sedan. Det var mycket nytt som väntade Ismo i den åländska vardagen som är fylld av innehåll och äventyr.

Till Ismos inre krets räknar vi också polaren och kusinen Hjalmar som fyllde ett år i november. Hjalmar är lillebror i familjen som består av mamma Elin, pappa Mathias (bror till Ismos mamma Sofie) och storasystern Signe, tre år. Liksom sin bundsförvant bangar inte heller Hjalmar för infall och upptåg som även kan ta vana föräldrar med överraskning. 

Våra två kompisar känner varandra som bara riktiga vänner gör. De bor i samma stad och umgås väldigt regelbundet och kan på goda grunder förvänta sig ett innehållsrikt och spännande liv. De åländska skolorna är världsklass och med en examen på fickan, när den dagen kommer, ligger hela världen för dessa kusiners fötter – bokstavligen.

Med barns oförställda entusiasm över allt nytt som finns att utforska blir varenda dag en skatt- och skrattkammare. Ismo och Hjalmar är besjälade av att sprida gott humör och att locka fram leendet hos både andra och varandra. Fast ibland kan det uppstå små missförstånd, föräldrars förståelse för möjligheterna i alla verktyg i ett kök är till exempel ganska begränsad…

Till Ismos specialintressen hör för närvarande bilar och bollar och att leka med vatten, särskilt i handfatet. Viljan att ta det obligatoriska kvällsbadet är inte alltid lika genuin, om man uttrycker det försiktigt; det finns ju gränser för vad en ung man måste gå med på. Bastun däremot är en favoritplats, särskilt att klättra i.

Vi lämnar kusinerna Ismo och Hjalmar som redan börjar få något jagat i blicken, det är många äventyr som måste upplevas innan man plötsligt är vuxen och står där med en massa ansvar och annat tråkigt. På Åland och i Mariehamn finns också massor av alternativ när man är barn, och vuxen med för den delen. Lekparkerna är fyllda av gungar, trafiken är måttlig och hundägare plockar upp efter sina ögonstenar.

Nu kan det låta som vardagen bara är stojig och skoj för kusinerna Ismo och Hjalmar. Det är bara en del av helheten. För i slutet av dagen finns det inget som går upp mot att 

sjunka ihop i soffan, fåtöljen eller sängen, i tryggheten, och slingra armarna runt den som är nära och bjuda på en varm kram och en lite plaskig puss följt av uppmaningen ”gos”. Då är livet som allra bäst och den tillvaron har kusinerna Ismo och Hjalmar varenda dag i den självstyrelse som i snart etthundra år utvecklats till världens kanske tryggaste plats vilket skapar förutsättningar för modiga barn som framöver ska se till att Åland fortsätter utvecklas.

Jan-Mikael "Keegan" Mattsson

Han heter Jan-Mikael Mattsson men det är det inte så många som känner till. I vardagen kallas han för Keegan och då vet alla vem vi menar – mannen som ser möjligheterna många missar och har en känsla i replikerna nästan alla saknar. Keegan fyller 59 i år och firar tillsammans med hela Åland.

Vi börjar en varm sommardag 2017 och en flight mellan Arlanda och Warszawa. Ombord på flyget finns Keegan tillsammans med kompisen Jenki Rask. De två är på väg till Warszawa för att se IFK Mariehamn spela Champions League-kval mot storklubben Legia Warszawa. 

När lampan för säkerhetsbältena slocknat efter starten blir rastlösheten övermäktig och Keegan går på en kort promenad i flyget, hälsar artigt och småpratar med de flesta, så där som man gör när man heter Keegan och gillar folk. Fast på just det här fullsatta flyget finns väldigt få som delar passionen för IFK och fotboll.

Efter ett tag återvände Keegan till sin kompis men lite mer moloken än när han gick.

– Vet du Jenki, sade han, de verkar inte känna till att IFK spelar Champions League i Warszawa i morgon.

– Njae, svarade Jenki, du måste nog komma ihåg att alla inte följer IFK som vi gör. Det här är ju syjuntor, turister och alla andra som ska till Polen och göra något helt annat. Polen är ju ett stort land…

– Jo, nog vet jag det, svarade Keegan, men hur ofta spelar IFK i Champions League då?!

Jan ”Keegan” Mattsson är en av stadens riktiga och allra mest kända profiler. I 59 år har han oförtröttligt, med aldrig sinande nyfikenhet, trampat gatorna, pratat med folk – och stött sitt IFK Mariehamn. Keegan skötte förr i världen resultattavlan på Idrottsparken. I dag är han en ständig gäst på Wiklöf Holding Arena, både när det vankas hemmamatch och annars.

Keegan personifierar kamratandan som ska finnas i såväl idrottsföreningar som i samhällen. Den känsla av samhörighet som uppstår genom en nickning på stan, ett samtal i snön, ett uppmuntrande ord på vägen. Keegan är genuin och på riktigt.

”Keegan” Mattsson är född och uppvuxen i Mariehamn och fotboll och annan sport kan han bättre än nästan alla vilket hans lägenhet vittnar om. På väggarna hänger halsdukar och matchplanscher, på teven hörs referatet från ännu en match. Först i Keegans värld kommer IFK men på halsduksfronten hittar vi också spår av till exempel Jomala IK, Degerfors och Aston Villa. I dag ägnar han sig mest åt att se fotboll från sidan men tidigare har han med stor framgång lett det egna DUV-laget från klarhet till klarhet. Som lagkapten i de årliga matcherna mot IFK Mariehamns ligalag har han sett till att DUV än så länge aldrig upplevt en förlust i de prestigefyllda drabbningarna.

Keegan hör till dem som uppskattar kvalitet även utanför den egna sfären varför fotbollsspelaren Zlatan hör till de stora idolerna. Därför var det rätt självklart att Keegan var på plats när Sverige en magisk kväll på nya Friends Arena 2012 såg Sverige under Zlatans ledning slå England med 4-2.

Numera är Keegan pensionär men han har tidigare jobbat på Butik Unik och har en lång bakgrund som trummis i ”Husbandet” bakom sig. Han är också en pålitlig estradör och missar aldrig chansen att muntra upp IFK-festerna med sång och skämt. Keegans familj, förutom alla andra, är mamma Irje och brodern Tom med hustru Gun-Britt.

– Vad jag ser fram mot nu? Att fira mig själv när jag fyller 60 nästa år och att Åland samma år fyller 100. Då blir det princesstårta! Och förstås att se när IFK vinner ligan nästa gång!

Att det förresten blev Keegan av Jan-Mikael är inte så konstigt. I England fanns på 1970-talet en målspruta och fotbollsikon vid namn Kevin Keegan och likheterna var snarlika när det gäller målproduktionen.

– Jag gjorde 15 mål en gång när vi spelade fotboll. ”Nu får du heta Keegan”, sade de andra. 

Så blev det och i dag är Keegan sinnebilden för tillsammanskap, entusiasm och en outtröttlig förmåga att blicka framåt. När alla andra betraktar vardagen med den realism som sätter stopp för så mycket väljer Keegan att se möjligheterna. Av honom lär vi oss att absolut ingenting, någonsin, är omöjligt. Livet går ut på att göra det utmanande till en tillgång och det är precis det som format det egensinne som skapat så mycket av det vi känner som vårt Åland.

Johanna Backholm

Säg ja när du får chansen. Tänk inte efter alltför mycket och försök ha lite roligt längs vägen. Med den inställningen sköter Johanna Backholm, 43, i dag 1.100 anställda över hela världen från sitt kontor i Mariehamn.

– Egensinne… det kan vara att härda ut, att vara uthållig.

När Johanna Backholm gick i Ålands lyceum ville hon mest av allt bort från Åland. Så blev det också först; men efter studierna till personalvetare i Örebro återvände hon och har sedan dess aldrig ångrat sig. I arbetet på ViskoTeepak som Vice President för HR & IT ansvarar hon för 1.100 anställda som tillverkar korvskinn i sju olika länder. Det betyder att Johanna, under normala omständigheter, reser extremt mycket och därför får njuta av Åland många gånger.

– Varje gång som jag flyger in över skärgården, havet, holmarna och Mariehamn känner jag samma sak, som att man äntligen kan andas igen!

Med sitt internationella perspektiv kan Johanna Backholm ibland tänka att ålänningarna, rentav, har det lite för bekvämt.

– Jag kan ibland bli lite arg för att det finns så många som inte har vett att uppskatta allt som faktiskt finns på Åland. Vi har inga avstånd, vi har en otroligt innehållsrik fritid och ett föreningsliv som saknar motstycke.

Johanna Backholm är uppvuxen i Lemland och bor numera i Mariehamn tillsammans med maken och osteopaten Johan och barnen Albin och Wilhelmina, båda tonåringar. Efter att Johanna pluggat i Örebro bosatte sig paret på Åland. Första jobbet var på landskapsregeringen, sedan på ett rederi och efter det femton år vid Paf med mer ansvar och större uppgifter och till sist en tjänst som vice vd vilken hon lämnade för ViskoTeepak för tre år sedan.

På Åland finns tid för mer än bara jobb och karriär. Trots fullspäckade dagar gick familjen Backholm, samtidigt med nya jobbet, in för att köpa häst.

– Som yngre tillbringade jag mycket tid i stallet och gick i ridskola på Sleipner och gjorde massor av roliga saker. I högstadiet slutade jag men började rida på nytt när barnen föddes, på en gammal travhäst i Sund.

Nu när barnen blivit äldre finns äntligen plats för en egen häst i Bamse (Bachelor) som numera är en kär medlem av familjen Backholm. En häst innebär mer ansvar och massor av skoj!

– Varje morgon åker vi ut till Hammarland för att se till Bamse i stallet. Det är ett perfekt sätt att umgås med tonåringar under bilturen fram och tillbaka. 

På hästryggen samlar Johanna inspiration och kraft samtidigt som allt som hänt under dagen lämnas åt sidan.

– Där måste du vara ständigt närvarande. Det går inte att komma till stallet eller sätta sig på hästryggen och älta ett möte för då kommer inte hästen att vilja vara med mig. Hästar är väldigt kloka djur och samarbetar otroligt gärna med de som är lyhörda och bestämda. 

För Johanna Backholm är egensinne något som kokar ner i uthållighet. Det kan handla om att se saker man vill skapa eller förändra, något som ofta tar tid.

– Jag är väldigt otålig och vill snabbt komma igång men samtidigt är jag också väldigt uthållig och tydlig. Om jag lärt mig det från hästryggen? Kanske det.

Som ledare i en internationell koncern är Johanna Backholm van vid att se olikheter som tillgångar snarare än hinder. När det gäller att dela med sig av sina egna karriärsråd är hon bestämd:

– Säg JA när du får chansen och tänk inte efter alltför mycket. Det gäller att tro på sig själv och vara tålmodig. Det är bra att planera och vara redo men också att vara beredd på att allt kan förändras. Om någon för tjugo år sedan hade sagt vad jag skulle göra i dag hade jag aldrig trott det.

Och så påminner Johanna om två knep för att hålla ihop familj och karriär:

– Kom ihåg att ha roligt på vägen. Man tillbringar mycket tid på jobbet och måste se till att ha det trevligt. Kanske inte överdrivet för om det är fest alla dagar blir ju inte det heller skoj till sist. Jag tycker också man ska ge sig tid att ligga i soffan och dega och hemmet måste absolut inte vara inredningsperfekt. Inte måste man heller ställa till med middag varje helg eller träna sju dagar per vecka. Det är viktigt att ge sig själv tid och det kan man göra på Åland.

Rökka-Börje Mattsson

Ett modernt och demokratiskt samhälle är ett resultat av många olika institutioner. På Åland finns en landskapsregering, ett lagting, många kommuner, myndigheter och korvkiosken Rökka!

Det ska nog sägas direkt. Av alla ålänningar hör Rökka-Börje Mattsson och hans hustru Carina till de mest kända. Från början av 1980-talet och 21 år framåt drev paret Rökka-kiosken intill rondellen som går under namnet Bläckfisken. Rökka anspelar på det gamla fiskrökeri som tidigare fanns i området och skälet till att man stavar det med två k är en historia för sig.

För att inte namnet skulle vara som alla andra kom en reklamare med idéen att det vore coolare att skriva Rökka än Röcka. Detta stötte på visst lokalpolitiskt motstånd då kk vanligen hör finska språket till.

– Men vi hade röda Coca Cola-tunnor vid kiosken på den här tiden och på dem stod ”Drikk Cola!” vilket gjorde att vi kunde säga att Rökka är norska, inte finska!

Om det är något man får lära sig av verkligheten som korvgubbe och -gumma är att aldrig bli svaret skyldigt. Till Rökka har kön nästan alltid ringlat lång och kunderna kommer från alla håll. Här trängs direktörer med poliser med sjuksköterskor med fotbollsspelare, ekonomer och vanliga skurkar. Inför Rökka är vi lika och Börje och Carina har nåt slags förhållande till nästan alla.

I dag är Rökka-Börje Mattsson 76 år gammal men fortfarande nyfiken och flitig och egensinnig. Till exempel har han svårt att se sig själv som pensionär i meningen att han skulle dra ner på takten. Själva Rökka-kiosken drivs i dag av andra och Börje fokuserar på sin mobila korvkiosk medan Carina tar hand om glasskiosken vid Sjökvarteret. Företagandet är en livsstil för paret Mattsson som dessutom, på äldre dar, börjat lyssna på kunderna!

– Tidigare sade vi bara ”Det här är utbudet” och så var det bra med det. I dag är vi mer anpassningsbara och har till exempel en helt ny produkt som heter korvburgare som innehåller briochebröd, korvskiva, picklad rödlök och senap och ketchup samt chilisås och gurkmajonäs.

Vad är hemligheten bakom framgångarna?

– Börjes outsinliga energi i allt han gör. Tillfredsställelsen i att förbättra saker. Mycket jävlar anamma, säger Carina.

– Om jag gör en sak vill jag väldigt gärna göra den färdigt – jag snackar inte bara. Jag kan bli nöjd med en sak men då måste jag börja med något nytt. Det är tråkigt att inte ha något att utveckla, säger Börje.

Hemma i Önningeby är det oftast Börje som står för matlagningen, i sin ungdom lärde han sig kockyrket under tolv intensiva år i Sverige. Därifrån återvände han till Åland för att driva Restaurang Cikada tillsammans med modern, något han ägnade tre år åt. Efter det blev det kompanjonskap med krögaren Harry Grunér kring Piccolo och Kompass-Baren och sedan början av 1980-talet blev det fullt fokus på Rökka och under en period kiosken vid Bussplan i Mariehamn.

– Det bästa med att driva kiosk… Helt klart alla ungdomar vi lärde känna. Av unga lär man sig väldigt mycket, om man vill. Vi kom bra överens även med de som uppfattades som lite besvärliga. Var det problem sade jag till dem: ”Om du är oschysst mot mig kommer jag vara oschysst mot dig”. Då förstod alla vilka regler som gäller, säger Carina.

Rökka-Börje Mattsson har genom åren lyssnat till både det ena och det andra och har deltagit i stora mängder problemlösning mellan korvgryta och kund. Ibland var det stora världsliga utmaningar och ibland kom folk som blivit utan mat hemma och försiktigt frågade om det fanns spruckna korvar de kunde få.

– Det var ibland hjärtskärande och rätt ofta hände det att jag tryckte sönder en korv eller två för att kunna ge bort dem gratis, minns Börje.

Rökka-kiosken har stått på i stort sett samma plats ända sedan 1961 och firar följaktligen sextio år i år, samma år som det åländska hundraårsfirandet inleds. Det handlar alltså om hundratusentals ålänningar som passerat Rökka genom åren och köpt korv och pratat väder och vind och valt mellan svag eller stark senap. Börje ångrar inte en enda sekund av livet med Rökka.

– Vad som är det bästa med Åland och ålänningarna? Närheten till allt, havet, naturen, Åland är jättebra, varken mer eller mindre. Var hittar du, helt enkelt, en bättre plats?

Henrik Karlsson

Sjökapten Henrik Karlsson hör till de lyckligt lottade som känner sig lika hemma i Möckelö som sjuttontusen kilometer bort, i Antarktis. Hans arbete har tagit honom både hit och dit, geografiskt och intellektuellt.

– Jag tycker om när det är omväxlande och enkelt, gärna utan byråkrati, säger han.

I dag är Henrik Karlsson huvudsakligen sysselsatt med att föra befäl på kryssningsfartyg som går med internationella gäster mellan Argentina och Antarktis. Men… pandemin har rammat den delen av sjöfarten hårt, passagerare är fast i sina respektive länder utan chans att resa.

Istället gör kapten Karlsson kortare gästspel på svenska kryssningsfartyg och finns det inte sådana kör han den lilla åländska restaurangbåten Sunnan.

– Om inte de stora haven är möjliga får man nöja sig med mindre, konstaterar han enkelt.

Henrik Karlsson är ålänning av födsel och ohejdad vana, som det heter. Han föddes mitt i stan för att senare flytta till Jungmansgatan där föräldrarna fortfarande bor. I familjen ingår två syskon, en syster och en bror. Karlsson är gift med Tanja och firar trettioårigt äktenskap jubileumsåret 2022. Paret träffades ombord på Seaclouds fartyg där de båda arbetade och kemin visade sig stämma. Fast det där med bröllopsdagar hör inte till kapten Karlssons starka sidor.

– Varje gång jag har glömt bort vår bröllopsdag så ger min fru mig en kaktus, jag börjar ha en ganska stor kaktussamling…

Sjölivet är basen för det mesta som Henrik Karlsson ägnar sig åt. Handlar det inte om jobb får den egna båten rycka in eller, som omväxling, ibland och om vädret är gynnsamt blir det motorcykelutflykter. Blir det ordentlig is om vintrarna kommer isjakten fram!

Sjöfarten har Henrik Karlsson i blodet från farfar som också var sjökapten och fann nöje i att ta med sonsonen till sjöfartsmuséet på utflykter, något som uppskattades av de gamla Kap Hornarna som kanske både sådde och såg fröet till sjöman i unge Karlsson.

– Farfar fick nog in mig på sjökaptensspåret. Jag gick i skola både på Åland och i Göteborg och jobbade först på lastfartyg innan skutsegling med Albanus och Linden blev allt intressantare, som hobby.

Det var alltså inte särskilt överraskande att Henrik Karlsson några decennier senare steg in på samma museum som ny chef. Där stannade han i nio år och skötte historien för att senare tillbringa fem år vid Högskolan på Åland som vicerektor och ansvarig för sjöfartsutbildningen med att förbereda studeranden för framtiden. I dag lever han livet i nutid och kan blicka tillbaka på trettio år som aktiv sjöman.

– Det bästa med att vara sjökapten? Att tillvaron är otroligt omväxlande och aldrig tråkig. Ibland kan det bli lite väl hektiskt och stressigt men sådant får man vara beredd på.

Egensinne är för Henrik Karlsson att göra det han själv vill och inte vara alltför kontrollerad av någon annan. Därför valde han att segla ombord på Seaclouds segelfartyg efter museitiden och därför valde han efter det att börja vid högskolan.

– För mig är det viktigt att alltid ha möjligheten att göra det man trivs med. Gör man inte det ska man byta.

När det handlar om Åland får Henrik Karlsson något drömskt i blicken och tvekar en stund innan han landar i det allra bästa:

– Det är ju skärgården, den är fantastisk vad man än jämför med.

Närmare en kvalitetsmärkning än så går det inte att komma, kapten Karlsson har sett mer skärgård än nästan alla andra; i hela världen. Därför skojar han inte heller bort själva jubiléet som väntar och därför gör han sig redo för att, vilket för honom är ett undantag, stanna hemma i sommar. Förutom allt det vanliga är tanken också att Tall Ships Races anländer till Mariehamn i sommar. Henrik Karlsson vet vad det handlar om, han hör till veteranerna även i denna illustra segelfartygsregatta.

– Jag har härliga minnen från Tall Ships Races överallt men mest från Mariehamn 1988. Då seglade jag på tremastade skonaren Marite vilket var en upplevelse utöver det vanliga. Fast mest fenomenalt av allt var sjösättningen av Albanus som gick av stapeln inför 5.000 åskådare i Sjökvarteret den 24 juli, säger Karlsson.

Som sjöman är Henrik Karlsson väl medveten om att det är resan som är målet, inte destinationen i sig. När havet är svårare att nå till följd av pandemin har Karlsson sett till att ha annat att göra. Det har resulterat i en styrelseplats i Sjökvarteret men är också en hjälpande hand till bröderna Sundberg i att färdigställa boken deras far Göte påbörjade om legendariske åländske sjöfartsrådet Gustaf Eriksson, en gång världens största segelfartygredare.

– Gustaf Erikson är århundradets ålänning. Vart du än kommer i världen där det finns segelfartygshistoria öppnar sig stora famnen när du säger att du är från Åland. Vanliga ålänningar har tyvärr ingen aning om hur stor och berömd han var, tack vare segelfartygen han ägde.

Ida Zetterström

Till vardags bygger Ida Zetterström, 26, hemsidor och jobbar med digital marknadsföring. När hon är ledig släpper Ida loss 750 hästkrafter på motorcykeln som gjort henne till världens snabbaste kvinna. Åland är långsamt och blixtsnabbt – samtidigt.

Det är imponerande bortom det begripliga att föreställa sig hur någon frivillig sätter sig på en topptrimmad motorcykel med målet att köra 402,33 meter snabbare än alla andra. Detta har Ida Zetterström gjort i hela sitt liv vilket resulterat i otaliga troféer och triumfer och titeln världens snabbaste kvinna efter att ha nått rekordet 346,9 kilometer per timme i klassen Super Street Bike/ Pro Street Bike!

Om det handlar om egensinne eller något annat är inte lätt att veta. För Ida Zetterström är racing lika självklart som att gå och andas. Hon är född i Järfälla i Sverige och bor sedan hon fyllde tolv på Åland. Hemmet finns i Jomala och stugan i Hammarland.

Första racingupplevelsen kom tidigt, Ida var bara tre veckor gammal första gången hon var med på tävling… Pappa Zetterström är företagare med racingbilar och amerikanare som specialitet och under Idas uppväxt var han så kallad Crew Chief för ett antal team och förare, bland dem ålänningen Pelle Hägglund som framgångsrikt tävlade i dragracing i början av 2000-talet.

– Jag började tävla när jag var åtta år, man fick inte före det. Till att börja med tävlade jag med bilar men just nu är det motorcyklar som gäller, säger Ida Zetterström.

I detta engagemang står hon inte ensam. Fadern är med som Crew Chief och sambon bygger alla motorer och håller koll på det tekniska. Ida kör och sköter marknadsföring, administration och så vidare och hon hör till hela Finlands mest populära idrottsprofiler. Intresset för elitsatsningar är stort och Instagramkontot välföljt, vilket kräver insatser och ständiga uppdateringar. Inom racing är det som med annat; det gäller att synas för att finnas och utvecklas.

– Många tycker jag är knäpp som lägger ner så mycket tid, energi och pengar på den här sporten, men för mig är det här inte alls konstigt. Jag har vuxit upp i det och nu är min sambo med på det också vilket gör det ännu roligare. Faktum är att det var han som inspirerade mig att börja köra hoj.

Att köra dragracing som Ida Zetterström gör, är förenat med extremt små marginaler. Det handlar om tusendelar vilket lämnar noll utrymme för misstag eller fel. Ändå är det sånt som händer och som det gäller att vara redo för. Ska man bli snabbast i världen måste man kunna hantera bakslag.

– Jag är nog rätt envis och det betraktar jag som något positivt. När jag går in för något gör jag det till hundra procent och där har vi racingen. Man får aldrig låta motgångar eller misslyckanden stoppa en. Går det på tok gäller det att hitta på något annat och då måste kreativiteten fram.

Det Ida Zetterström säger har betydelse för oss alla, kanske särskilt i dessa tider då pandemin och coronavirus utmanar vår vardag och framtid.

– Det gäller att hålla humöret uppe och att aldrig deppa ner sig. Gör man det är det svårt att hitta nya lösningar och då går det utför. Man måste alltid leta efter ljuset.
För Ida är Åland vardagslyx, trygghet och lugn – allt på samma gång. Glömmer man nyckeln i bilen står den kvar och det tar typ fyra minuter från hemmet till jobbet. Till detta ska läggas skola, sjukvård och äldreomsorg som allt är världsklass. Med minnet från tiden i Sverige och Stockholmsområdet, uppskattar Ida skillnaden mellan storstaden och Åland.

– Här är det nära till allt och sådant som är lyx på andra platser är självklarheter här. Livskvaliteten är väldigt mycket högre på Åland än på andra platser, tycker jag.
Från sin bas på Åland är möjligheterna oändliga. Pandemin har till viss del satt stopp för de längsta tävlingsresorna, i fjol blev det tre tävlingar, men framtiden är ändå löftesrik – och hemlig.

– Vi har planer just nu som jag inte kan säga så mycket om. Det handlar om roliga grejer inom dragracingen som jag jobbat med i många år, större än allt jag gjort tidigare och en dröm på många sätt. Coronatiderna har gjort att vi jobbat på andra sätt och hittat andra lösningar, vi har letat nya vägar för att bygga en grund för större projekt. Nu känns det som att allt börjar falla på plats, jag hoppas vi snart kan presentera större grejer!

I den framtiden ryms också ett nytt företag där Ida hoppas kunna hjälpa andra att sig framåt och vidare.

– Jag har startat ett företag där jag bygger och designar hemsidor och jobba med digital marknadsföring. Det hoppas jag kunna jobba mer med i framtiden. Vid sidan av racingen!

Josephine Thörnroos

Juristen Jospehine Thörnroos har studerat i Åbo, Oslo och Helsingfors. Hon bor i Eckerö och jobbar i Mariehamn, ofta med internationella frågor. Frågan är alltså befogad: Var är du hemma?

– Enkelt. Lappo på Brändö. Där är jag född och uppvuxen och där finns mitt hem, fast jag inte är där så mycket.
Om det vore möjligt i praktiken skulle Josephine Thörnroos helst bo på Lappo i dag, tillsammans med maken André och snart fyraåriga dottern Martha. De har sin fasta plats i Eckerö men skulle gärna flytta ut till skärgården.

– Min man är också villig att flytta till Lappo och kanske föda upp får, odla grejer och köra taxi som många skärgårdsbor gör men tills vidare är det sjöförsäkring som gäller för honom. Vi har funderat på det men för tillfället känner jag att det skulle bli lite väl mycket uppoffringar beträffande karriär och socialt liv, säger Thörnroos.

Det är ett dilemma för hela Åland när urbaniseringen gör att befolkningen krymper i skärgården medan den växer närmare tätorterna. Ändå är det allt fler som sneglar på en framtid i mer glesbygd och dit hör Josephine:

– Framöver är planen att vistas mer och mer på Lappo. Vi köpte mark i höstas och planerar nu bygget av fritidsbostad. Vi känner ingen stress över när det ska ske; kanske nästa år, säger hon.
Fördelarna med Lappo jämfört med storstaden är att livet är väldigt olika, om detta kan Josephine berätta, ty hon har testat båda:

– Man tar hand om varandra på ett helt annat sätt i skärgården och umgås över åldersgränserna. Det är också mycket enklare att umgås med och lära känna människor man inte annars skulle träffa i en storstad. Där är det lätt att man bara hänger med sådana som delar ens egna intressen eller är kolleger och det blir ju trist i längden.

I mindre orter och särskilt på Lappo lever talkoandan stark.

– Jag tycker det är fint när folk ställer upp frivilligt och skapar något tillsammans. På Lappo har vi en väldigt aktiv ungdomsförening. Trots att det inte är så många som bor där i veckorna lyckas vi hålla igång och folk kommer ut på helgerna och hjälper till. Inom ungdomsföreningen och samfälligheten är det alltid något som händer och skapar en stark känsla av samhörighet.

Josephine och André träffades på arbetsplatsen och matchade perfekt. Giftermålet ägde rum på Lappo inför 150 personer vilket var en logistisk utmaning i den högre skolan. Själva vigselakten ägde rum i Brändö kyrka vilket följdes av ett otal båtturer innan festen började i Lappo ungdomslokal.

– Vi ville ha ett stort bröllop och bjuda alla våra vänner och då får man fixa det mesta själv, hela släkten var involverad.

Bröllopet varade i dagarna tre och inkluderade skärgårdstraditioner och en hjälpa-till-anda som präglar hela samhället. Det har redan gett effekt, även dottern Martha har lärt sig gilla läget.

– Hon älskar Lappo men jag vet inte om det beror på själva stället eller personerna – mormor och morfar. Trots att Martha växer upp på fasta Åland ska jag se till att hon blir en äkta skärgårdstjej; en sådan som har skinn på näsan och inte räds nya utmaningar och äventyr.

Josephine Thörnroos är målmedveten och driven. Hon bangar inte hårt arbete och attraheras av tuff träning och triathlon. Det betyder ett imponerande antal träningstimmar på gym, cykel och i bassängen. Just den biten var hon mer aktiv med förr, innan Martha kom till världen.

Till yrket är Josephine Thörnroos i flera avseenden mycket insatt i sjöfart. Det är en passion som hängt med sedan de första båtfärderna hon gjorde som nioåring. Studierna började i Åbo där hon pluggade ekonomi med inriktning på sjörätt.

– Shippingen har alltid fascinerat mig och jag tänkte ett tag bli sjökapten men så blev det inte.

Efter Åbo fortsatte hon sjörättsstudierna i Oslo innan hon förverkligade sin juristexamen vid Helsingfors universitet. Josephine tillbringade sex år borta från Åland med studier och jobb på ett norskt sjöförsäkringsbolag innan hon återvände till Åland och började på Alandia med sjöförsäkringar. Efter det har hon gått vidare till först Posten för att nu under våren börja jobba för advokatbyrån Widman & Co.

– Det ska bli skoj att arbete med renodlad juridik igen; och gärna lite sjöfartsfrågor också!

På vilket sätt är du egensinnig?

– Jag är väldigt målmedveten i det jag gör och allt jag ger mig in i och gör saker till 100%.

Till sist. Du har sett och gjort mycket. Vad är det bästa med Åland?

– Det är alla människor som bor här, släkt och vänner och att det är en trygg plats och mitt hem. Jag har bott borta från Åland i några omgångar men jag har alltid haft hemlängtan. I en storstad är man anonym på ett helt annat sätt. Vissa tycker det är jobbigt att alla känner en men jag tycker det är rätt skönt, att när man träffar nya ålänningar har man gemensamma bekanta. Det finns ett sammanhang.

Lijo Joy

Befolkningen på Åland har varit i stadig tillväxt under åtminstone hela 2000-talet. Största skälet till det är inflyttning, en följd av en stark arbetsmarknad och ett välkomnande samhälle.

Lijo Joy är ett utmärkt exempel på detta och visar att Åland är en plats där familjer är trygga och ett landskap där företag växer.

Joy är född i Kerala, en delstat i södra Indien med närmare fyrtio miljoner invånare. Där är också hustrun Minu född och de två träffades via en äktenskapssajt där man omsorgsfullt mejslar ut en lämplig partner. Detta är ett mycket vanligt sätt att träffas i Indien, uppemot nittio procent av äktenskapen börjar med noggrann planering.

– Fast vi hade träffats tidigare också, våra familjer bodde bara en kilometer från varandra, säger Lijo Joy.

Innan giftermålet åkte Lijo Joy till Åland för att arbeta på Crosskey som programmerare på kortavdelningen och med Mastercard-teamet. Crosskey är ett högt utvecklat IT-företag med internationella kunder och kopplingar över hela världen.

Något år senare anslöt Minu och sedan gifte sig de två i Kerala under traditionella indiska former. De två blev ett äkta par efter att först hållit förlovningsfesten hos brudens föräldrar för att dagen därpå hålla själva bröllopet hos föräldrarna till brudgummen. Efter det gick flyttlasset till Åland där paret fött två flickor, Tia, fyra år, och Teza, snart tre.

– Vi stortrivs här. Planen är att vi stannar på Åland som är en perfekt plats för barn. Här finns lugnet för familjen, äkta trygghet, frisk miljö och vacker natur. Det börjar bli dags att köpa hus! säger Lijo Joy.

Den egna familjen kommer såklart alltid först men det är också viktigt att ha ett jobb som är utmanande och utvecklande. På Åland är det möjligt att kombinera ett rikt privatliv med en yrkesmässig karriär. Det ena måste aldrig utesluta det andra. Avstånden är korta och möjligheterna till en rik fritid många.

– Crosskey är en perfekt arbetsplats eftersom det finns möjlighet att jobba på distans. Vi tycker om att resa och har flera gånger varit till Indien tillsammans med Tia och Teza, säger Lijo Joy.
Lijo och Minu talar den lokala varianten av indiska som heter malayalam. Detta talar också flickorna liksom svenska på dagis och engelska från teven. Trespråkigheten faller sig naturligt och uppstår som en del av vardagen, lika självklart som det är att teckna, vilket hör till flickornas stora intressen.

Familjen är central i en lycklig vardag. Inte bara den lilla familjen som bor på Åland utan också de anhöriga som bor kvar i Indien. Innan pandemin genomförde familjen Joy flera resor i båda riktningar. När Minu var gravid kom hennes mamma till Åland och hjälpte till i flera månader. Detta är den största saknaden just nu.

– Som tur är fungerar den digitala världen och vi kan hålla kontakten med hjälp av till exempel WhatsApp men det är ju inte samma sak.

Det är inte alltid bara enkelt att flytta in till ett helt nytt samhälle. Traditioner och kultur är annorlunda i Indien och på Åland. Ändå tycker familjen Joy att det mesta löpt utan större problem eller missförstånd.

– Jag flyttade hit först och lärde mig hur det fungerar och efter några år kom också Minu vilket gjorde stor skillnad. Vi umgås mycket med tre andra familjer som också är från samma område och talar samma språk, malayalam, säger Lijo.

Familjen Joy är kristna och firar samma högtider som de flesta på Åland, till och med lilla jul! På fritiden går mycket av energin åt till de två döttrarna och deras upptåg. Blir det tid över hör långa promenader till favoriterna och för Lijo handlar det också om badminton, för att upprätthålla konditionen.

Mirjam Öberg

Året var 1958 då Mirjam Öberg för första gången anlände till Åland. Målet var Kumlinge och tiden mitt i natten i november. Elektricitet saknades och ingen kom i möte. Det kunde slutat illa men det blev tvärtom. Öberg valde att se det halvfulla glaset.

Mirjam Öberg är en livs levande definition av vikten av att alltid anpassa sig till nya situationer. Det handlar om väldigt mycket egensinne och förmågan att ”gilla läget”. Sedan hundratals år tillbaka har begreppet använts; ”All vår början bliver svårt, bättre blir det år för år.” Det kunde myntats av Mirjam själv för starten var verkligen ingen räkmacka. Hon föddes 1932 i finländska Karelen, tvingades fly från ryssarna när kriget kom och växte sedan upp som krigsbarn i Sverige där hon lärde sig svenska i grunden.

Efter krigsåren styrde Mirjam Öberg till sjuksköterskeskolan i Helsingfors där rektorn Ulla Wegelius spred många visdomsord omkring sig.

– Hon tyckte vi skulle utbilda oss till hälsosystrar och söka jobb i den åländska skärgården där det rådde brist.

När utbildningen var avklarad satt de orden kvar hos Mirjam Öberg som var nyfiken på Åland och ville upprätthålla svenskan hon lärt sig i Sverige. Hon ringde legendariska Maj-Lis ”Blomman” Blom som var en pionjär inom den åländska hälsovården. Blomman blev eld och lågor: ”Du är välkommen, kom så fort som möjligt! Det finns en ledig tjänst i Kumlinge!”.

Så blev det och Mirjam Öberg tog sikte på en plats hon aldrig tidigare hört talas om. Det blev en tuff start som utvecklades till äkta kärlek. Första natten glömmer hon aldrig. För det första var det ingen på Kumlinge som visste att de behövde en hälsosyster eller att hon var på kommande, ingen kom alltså i möte. För det andra var det november, kolmörkt, klockan var tre på natten och elektricitet saknades.

– Postföraren förbarmade sig och visade mig till skolan där jag skulle bo på andra våningen. Jag hittade sängen med hjälp av en ficklampa jag hade med mig, minns Öberg.

Som nybliven kumlingebo blev det full gas från första dag. Det tog inte länge innan unga Mirjam vann kumlingebornas förtroende. Som hälsovårdare öppnade sig massor av arbetsuppgifter. Ibland skulle hon vara barnmorska och sköta förlossningar, ibland vaccinera mot polio och efterhand blev hon allt mer delaktig i arbetet med att begripa den mystiska kumlingesjukan som senare skulle komma att döpas till TBE.
Mitt i allt detta dök dessutom kärleken upp i form av grannen Brage och så småningom gick flyttlasset till Mariehamn, trots att delar av hjärtat för alltid blev kvar på Kumlinge.

– Jag fick möjligheten att bli stadsbarnmorska och ett mycket bättre boende i stan så beslutet blev till sist lite lättare att fatta.

Mirjam Öberg är känd på många sätt för en bred allmänhet. Inte minst som färgstark politiker i Ålands lagting. Hon inledde den karriären 1975, det år som definierades som det internationella kvinnoåret, och gjorde sig till förespråkare för mycket men mest barn- och kvinnofrågor samt kulturfrågor.

Sedan 2006 är Mirjam Öberg änka. Hennes sociala liv är rikt med barnen Kristian och Viktoria med familjer och massor av vänner. Telefonen går varm och genast efter denna intervju väntar vattengympa.

Ombedd att förklara en del av egensinnet i åländskheten lyfter Mirjam Öberg nyfikenheten, på ett fint sätt:

– Det är positivt när man träffar någon för första gången och genast måste bena ut släkten. Det är hemskt roligt. Jag är precis likadan som ålänningarna, träffar jag någon måste jag ta reda på släkten.

Frågan måste alltså ställas. Mirjam har bott på Åland sedan 1958. Är det inte dags att känna sig som ålänning?

– På något vis liknar människorna karelare, det är inte språket som skiljer människor utan något annat. Det handlar om människans sätt att vara och möta varandra som har betydelse. Jag har lätt att möta ålänningar och jag känner mig också som en ålänning. Nu har jag bott här i över sextio år och då måste man klassa sig som ålänning, men innerst inne är jag den som jag alltid har varit, jag har inte bytt skepnad.

På Åland finns massor av speciella platser. Fast några sticker såklart ut lite mer.

– Kumlinge är väldigt speciellt för mig, även fast de nu inte tog emot mig den där natten då jag kom dit!

Vad betyder Åland och livet här för dig och din familj?

– Det är ju mitt liv. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Här finns lagom med folk som känner varandra och allting är mer familjärt och inget är stelt och styrt och sådär.

Olivia Larsson

När Åland fyllde nittio år kunde Olivia Larsson knappt gå. Tio år senare är Olivia snart elva år och har dagarna fyllda av aktiviteter. Åland är ett samhälle som på många sätt är byggt med målet att skapa modiga vuxna av trygga barn.

Olivia Larsson flyttade till Åland från Huskvarna i Jönköping där hon föddes. Modern Petra är hemma från Åland medan fadern David är från Sverige. I dag går Olivia i fjärde klass på Övernäs skola dit hon varje dag tar sig på cykel, längs välskötta cykelvägar.

Fast när du läser detta är det sommarlov och i höst väntar årskurs fem. Från i dag tills i höst väntar två och en halv månad ledighet, sena källar och sovmorgnar, smultron på strån, glass, förtroliga samtal, bad, spel, skratt, upptåg och allt annat som elvaåringar ägnar sig åt om sommaren. Det är möjligen självklart men måste ändå understrykas; den åländska sommaren är troligen finast i hela världen!

– Jag älskar Åland för den vackra naturen och att det är så litet. Man känner så många och det är tryggt och rent överallt, säger Olivia.

Att göra en exakt beskrivning av en elvaåring hör inte till det enklaste, dagsformen är ibland avgörande. Efter omfattande efterforskningar och samtal gör vi ändå ett försök. Olivia är såklart unik, liksom alla andra barn. Hon är också glad och ofta väldigt rolig. Till sin natur är hon lugn och tänker efter före, hellre än efter. När hon koncentrerar sig framträder en bild av noggrannhet och ansvarskännande fram.

Olivia är också sprittande, hoppande och rytmisk vilket inte minst kommer fram under de talrika kvällar hon ägnar åt Dunderdansarna.

– Dans är bland det bästa jag vet! Jag tycker om slow som är en ganska ny tävlingsdans. I slow blandar man balett med modern dans och till och med disco och den blandningen tuycker jag om, berättar Olivia.
Resultatet av slow är som själva livet. Ibland är det graciöst och försiktigt och annars dramatiskt och passionerat.

Vid sidan av dansen ägnar sig Olivia Larsson gärna åt yoga och att vara med kompisar, läsa böcker och försöka fostra sina kaniner. Hemmet som hon delar med mamma och pappa och lillasystern Elin finns på Klinten i Mariehamn.

Pandemin som startade år 2020 och som fortsatt under första halvan av 2021 har ställt till rätt mycket för Åland i allmänhet och särskilt för elever som tvingas till hemundervisning och en omställning som ingen varit redo för. Det har Olivia Larsson tagit med jämnmod och fortsatt kämpa på med målet att en dag, kanske, bli frisör.

– Det verkar skojigt men jag kanske ändrar mig, säger hon.
U
nder året som kommer, när Åland fyller hundra, ska det såklart uppmärksammas på olika sätt. Olivia Larsson tänker satsa på att fira med dans och inte vilken som helst utan den enkom konstruerade Åland 100-dansen!

Egensinnet då? Vad är det för dig?

– Hmmm… svår fråga. Förstår inte riktigt ordet. Men om det betyder att man är envis så stämmer det ibland, i alla fall i jämförelse med syrran. Då är jag mer envis!

HISTORIA PRÄGLAD AV HAV

De första invånarna befolkade Åland för ca 7 000 år sedan då människor kom till Åland för att jaga säl och fiska. I alla tider sedan dess har Åland varit en strategisk plats för sjöfarare, och Ålands historia präglas starkt av havet och sjöfarten. En viktig tidsperiod i åländsk historia är sjöfartsepoken ca 100 år sedan. Då var Mariehamn hemmahamn för stora segelfartyg, bl.a. Pommern, som idag är det enda bevarade fyrmastade handelssegelfartyget av sitt slag.

 

ÅLAND BLIR EN DEL AV FINLAND

Tiden för 100 år sedan är en betydelsefull tidsperiod i Ålands historia även av en annan orsak. Finland utropade sin självständighet som stat 1917. På Åland uppstod en idé om att återförenas med Sverige, och under 1917 tog man kontakt med den svenska regeringen och året därpå även med svenska kungen med en önskan om detta. Finland ville däremot inte lämna ifrån sig Åland, och så småningom erbjöd man istället ålänningarna en viss form av självstyrelse. Den 24 juni 1921 fattade NF:s råd ett beslut om en kompromiss. Åland skulle tillhöra Finland, men Finland måste garantera ålänningarnas svenska språk, kultur, lokala sedvänjor och det självstyrelsesystem som man hade erbjudit Åland 1920.

 

DET SJÄLVSTYRDA ÅLAND

Åland är sedan 1921 ett självstyrande landskap i republiken Finland. Ålands självstyrelses lagting sammanträdde första gången den 9 juni 1922, och den 9 juni blev därefter Ålands självstyrelsedag. Självstyrelsen innebär att Åland har egen regering och eget lagting med egen budget och lagstiftningsrätt inom bland annat utbildning, sjukvård, näringsliv, kommunförvaltning och trafik. Egen flagga, egna frimärken och registerskyltar samt toppdomänen ”ax” är också betydelsefulla tecken för det autonoma Åland.

 

ETT MODERNT SAMHÄLLE

Åland är idag ett modernt samhälle med drygt 30 000 invånare och bra förbindelser både väster- och österut. De åländska rötterna är djupt rotade i sjöfarten och Åland är ännu idag en bas för många rederier. Näringslivet på Åland är aktivt och håller sig i framkant. Arbetsklimatet är perfekt för kreativa mångsysslare och entreprenörsandan är stark. Flera åländska företag inom varierande branscher såsom bank, IT och försäkring erbjuder idag möjligheten för jobb inom en internationell arena. Åland trafikeras med moderna färjor och har mer än ett färjeanlöp per timme. Staden Mariehamn har ca 11.700 invånare och dessutom finns 15 landsbygds- och skärgårdskommuner. Åland har egen högskola, framgångsrika företag, egna lokaltidningar och -radio.

 

ÅLÄNDSK HEMBYGDSRÄTT

Åland har en plats i den finska riksdagen och egen representation i det nordiska samarbetet. Åland är enligt grundlag enspråkigt svenskt och invånarna får hembygdsrätt från födseln eller efter fem års boende. Hembygdsrätten är en förutsättning för att få äga mark och fastigheter samt att få idka näringsverksamhet på Åland.

År 2022 är det 100 år sedan Åland blev självstyrt. Märkesåret Åland 100 uppmärksammas under ett helt år, från den 9 juni 2021 fram till den 9 juni 2022. Under märkesåret ordnas en mängd intressanta kulturevenemang och festligheter runt om på Åland. Efter ansökan kan landskapsregeringen bevilja dispens även för dig som är nyinflyttad

 

UNIK NATUR OCH EGEN KULTUR

Flest soltimmar i Norden, ett milt havsklimat och de tusentals små öarna har gett Åland en artrik och varierad natur. Havet och miljön är viktiga för ålänningar och såväl friluftsliv, stugliv som båtliv hör till många ålänningars fritidsintressen.

Ålänningar är stolta över sin historia, skärgård och kulturarv. Talkoandan och samhörighetskänslan lever starka hos ålänningar – på en ö mitt i havet behöver man varandra och i stormiga tider behöver alla hjälpas åt och dra åt samma håll.

Projekt: “Åland dansar”

Anta utmaningen och sprid glädje med dans och musik! Nordens institut på Åland (NIPÅ) har nöjet att presentera en helt nyskriven låt och dans, som vi hoppas att så många som möjligt vill lära sig under Åland100-året. Lär er stegen, dansa, filma och lägg ut i sociala medier med hashtaggarna #alanddansar #aland100. Koreografin är upplagd så att det finns en enklare version och en lite mer avancerad version, beroende på vad man vill anta för utmaning.

Foto: Tinca Björke

Projekt: “Jag är en del av Åland”

Ålands identitet skapas av alla de människor som än idag formar vår lilla ögrupp till en fantastisk plats. Det är människorna som gör att Åland blomstrar. Under jubileumsåret vill vi nu att DU skickar in korta filmer och lyfter fram mångfalden av egensinnig ålänningar.

Så nu söker vi DIG som i en kort film vill berätta varför just du älskar Åland, vad du har för smultronställen, intressen eller på vilket sätt du upplever dig egensinnig. Alla typer av ålänningar välkomnas att söka, med olika intressen, bakgrunder, åldrar och historia.

Intresserad? Gå in på regeringen.ax/aland100, och skicka in din intresseanmälan redan idag.

#åland100