ETT EGENSINNE ATT VARA STOLT ÖVER

Att leva på en ö sätter sina spår. Precis som martallen vid Norrhavet har vi ålänningar fått anpassa oss till vår levnadsmiljö. Det krokiga, tåliga lilla trädet tillhör fortfarande samma art som en högrest fura i skogen. De har bara fått olika förutsättningar för att leva.

I oss människor som bor omgivna av havet finns en djupt rotad vilja att gå vår egen väg och göra på vårt eget sätt. Att stolt axla rollen som stora i orden trots att vi är små på jorden. Ett knotigt, härdigt, fritt och lite vilt egensinne.

 

HUNDRA ÅR AV EGENSINNE

Ålands speciella status som självstyrt, demilitariserat och neutraliserat örike är i sig en egensinnig lösning. En fredlig kompromiss från 1921, då det nystartade Nationernas Förbund löste en knepig trepartskonflikt genom att ge något åt alla. Sverige fick garantier för att Åland inte skulle bli ett militärt hot. Finland fick behålla suveräniteten över Åland. Och vi ålänningar – vi fick vår självstyrelse kompletterad med garantier för bevarandet av vårt svenska språk och vårt sätt att vara.

Gott så … kunde vi ha tänkt på Åland. Men istället vidtog ett arbete med att tänja och dra i den då ganska snäva självstyrelselagen, och göra den mer bekväm för oss egensinniga ålänningar att leva med. En strävan som pågår än idag.

Idag är Ålandsexemplet en internationell inspirationskälla för fredlig konflikthantering och egensinnet ett arv som varje ålänning bär med sig. Vi lutar mot varandra och litar på våra rötter om det blåser storm. Vi går vår egen väg och bygger vår egen framtid.

Och vi har många hundraårsjubileum kvar att fira.

Egensinnet har varit vår livsluft i långt mer än hundra år, vi har bara aldrig firat det ordentligt förut. Det ska vi nu göra, under ett helt år från och med den 9 juni 2021.

Julius Sundblom 1865-1945

Julius Sundblom var en Ålandskämpe, tongivande i Ålandsrörelsen, tidningsman, kulturälskare och politiker. Han kämpade hela sitt liv för att Åland skulle förbli svenskspråkigt och har genom sitt arbete stärkt svenskans position.

Som första talman har han varit med och byggt upp Ålands självstyrelse från grunden.

Fanny Sundström 1883-1944

Ålandsdrottningen Fanny Sundström var en driven lärare, lantbrukare och politiker. Hon var den första kvinnan som blev invald i Ålands landsting (dagens lagting) 1922 och var länge ensam kvinna i landstinget.

Fanny var en sann föregångare som banade vägen för många andra kvinnor.

Carl Björkman 1873-1948

Björkman var en ledande figur i Ålandsrörelsen och ville att Åland skulle återförenas med Sverige. Han valdes till det självstyrda Ålands första lantråd, och återvaldes två gånger och satt kvar på posten fram till 1938.

Det arbete som dagens tjänstemän utför bygger till stora delar vidare på den grund som lades av självstyrelsens arkitekt Carl Björkman.

Berit Sjöberg

Ska man klara sig på en ö gäller det att bära med sig ett visst mått envishet. Det tycker Berit Sjöberg att bäst beskriver det egensinne som löper som en röd tråd bland de 30.000 ålänningar som lever i självstyrelsen i dag. Själv är hon och egna gården utmärkta exempel på långsiktighet, nyfikenhet och ett stort mått hållbarhet.

Berit Sjöberg kom till Åland från Sverige som fyraåring; föräldrarna hade åkt västerut för att jobba men återvände för att överta en del av Berits farfars gård i Jomala. Sedan dess har det hänt massor, inte minst inom landsbygdsnäringen.

– Jag tycker inte riktigt om utvecklingen mot allt större enheter, till exempel inom djurhållningen. På Åland passar det mycket bättre med små eller på sin höjd medelstora enheter, inte minst med tanke på djurens eget välbefinnande.

Hur skulle du beskriva begreppet egensinne?

– Envishet, ålänningarna är envisa vilket nog är ett krav för att utveckla ett samhälle och klara av att leva på en ö.

Berit Sjöberg är ett levande bevis på detta egensinne. RiabackaSkogens Får är skapat kring en idé att föda upp och bevara i första hand raserna Ålandsfår och finsk lantras. Vid sidan av dessa utgörs gårdens invånare också av Hedemorahöns, vanliga bondkatter och vallhundar (border collies); alla på olika sätt viktiga för helheten. På denna gård sker allt med ekologiska förtecken, resultatet kan vara mat i form av lammkött och -korv, skinn, garn, kardflor, årskalendrar och så vidare.

  • Korven är mitt eget recept och tillverkas av Marskogens lamm, säger Berit Sjöberg.

RiabackaSkogens Får är ett eget litet system i en stor värld, ungefär som den åländska självstyrelsen. Allt som odlas på gården är ekologiskt och det mesta blir mat till fåren; vall, havre, spältvete och foderärter. Antalet tackor är ungefär 70 och våren är därmed en extremt intensiv tid när nya lamm kommer till världen i en strid ström vilket såklart är goda nyheter – särskilt när det gäller rasen Ålandsfåret som Berit Sjöberg håller extra kär.

– Det är en ursprungsras med mycket varierande färgskala i grått, brunt, svart och vitt i olika nyanser. De är olika på många vis och även ullsorten varierar. Vissa av dem bär horn, både tackor och baggar, förklarar Berit.

Ålandsfårets anor går tillbaka till långt före vikingatiden men var nära att försvinna på 1980-talet då Berit Sjöberg och andra lyckades rädda rasen och bygga upp den på nytt.

– Sven-Olof Eriksson från Godby var den som startade och kämpade mest för bevarandet av rasen Ålandsfåret.

Ålandsfåret är kanske en slags favorit hos Berit Sjöberg på RiabackaSkogens Får men omsorgen och insikterna stannar absolut inte där och kan fördjupas hur länge som helst. Vi kunde till exempel prata mycket mer om den finska lantrasen som föds upp renrasigt i färgerna vitt, svart, brunt och nu börjar även lite gråa nyanser komma. Eller de milda och kärvänliga Hedemorahönsen i oändliga färgskalor. De har utmärkta värp- och ruvningsegenskaper och är snälla mot både kycklingar och mot varandra.

Vi kunde också lyfta människans bästa vän som varenda dag gör skäl för den beskrivningen på RiabackaSkogens Får. Vallhundarna härstammar från Sverige, Skottland och Norge och gör ett ovärderligt jobb med gårdens olika djur. Jodå, självklart bor hundarna inomhus med den övriga familjen.

– Min första valpkull födde jag upp 2015, jag köpte min första Border collie 1995 och skulle inte klara mig utan dessa arbetshundar idag, till exempel när vi ska flytta fåren från ett bete till ett annat, när vi ska valla in alla i fållor eller söka upp fåren på större områden.

Om Berit Sjöberg själv får bestämma beskriver hon sig som en ”typisk ålänning” med make som jobbat på sjön och två numera vuxna barn – en son som flyttat till Helsingfors och en dotter som bor kvar på Åland. 

Familjens bas är Jomala och Jomalaby där man sedan 2004 omsorgsfullt byggt upp den ekologiska gården Jans/RiabackaSkogens Får. På Åland är den kommunala vardagen inte bara en fråga om administration och byråkrati, det handlar om en slags definition av sig själv också, inte alltid enkel att förklara.

– Om jag är mest jomalabo eller ålänning? Hmm… jag är nog först och främst ålänning men nästan lika mycket jomalabo. Vi har en stark byidentitet hos oss.

Derrick Nilsson

Derrick Nilsson föddes i Lappvik och förlorade en arm i kriget mot Sovjetunionen. Jobbet tog honom till Åland och han stannade kvar tack vare kärleken. Nilsson fyller 100 i år och har sitt egensinne och goda humör att tacka för ett långt liv som i dag pågår i Eckerö.

År 1921 hände det grejer runtom i världen och vi inleder med ishockey! I den första hockeymatchen i Sverige tog IFK Uppsala emot tyska Berliner SC på Stockholms stadion och vann med 4-1 inför 2.022 åskådare. Den första helikoptern flög och Lenin försökte hejda en uppblossande ekonomisk kris i nyblivna Sovjetunionen med att delvis bringa landet tillbaka i marknadsekonomi; det lyckades inte riktigt…

Fast just detta bekymrade inte Derrick Nilsson som föddes det här året 1921 när även Ålands självstyrelse skulle formuleras i Genève. Han växte upp i Ekenäs och Lappvik och beskriver sin barndom som både idyllisk och lycklig med frihet styrd av eget ansvar.

Som 18-åring i Helsingfors 1939 upplevde Derrick Nilsson hur skolorna i hela landet stängdes som en följd av Sovjetunionens och ryssarnas allt aggressivare ton gentemot lilla och lugna Finland och det demilitariserade Åland. Nilsson anmälde sig till skyddskåren för att ”jag var förbannad på ryssarna, ingen ska få ta Finland” och placerades i vapendepån. Till hans första uppgifter hörde att reparera fälttelefoner som senare skulle komma att skickas till fronten. Med egna ögon såg han det som skulle kallas Vinterkriget starta den 30 november 1939.

– Jag var på järnvägsstation i Helsingfors då flygplanen dundrade in och släppte bomberna bara några hundra meter från oss. Målet var stationen och vi tog skydd under några vagnar, säger Derrick Nilsson.

Känslan att där och då gå från barn till vuxen beskriver han som att ”det tog ungefär en sekund”.

Vinterkriget varade bara etthundra dagar men skulle övergå till fortsättningskriget sommaren 1941 och fortsätta fram till hösten 1944. Det var i det senare som Derrick Nilsson förlorade sin vänstra underarm. Som medlem i en så kallad Stötpluton lade Derrick och hans vapenbröder ut telefonlinjer bakom den ryska fronten i Hangö. Samma dag som ryssarna började evakuera Hangö kom den order som skulle förändra Nilssons liv.

– Vårt uppdrag var att söka igenom övergivna korsun vid fronten. Jag gick först i vår grupp och sparkade upp en dörr som var försåtsminerad och exploderade.

Korpral Nilsson återvände som krigsinvalid med en arm mindre än tidigare och en hård ekonomisk verklighet. Ersättningen till skadade veteraner från ett sargat Finland räckte inte långt.

– Knappt till en ask cigaretter i veckan.

Men Derrick Nilsson gav aldrig upp, tvärtom. Han återupptog bland mycket annat tävla i kanot som krigsinvalid och paddlade över Finska viken och vann mot friska och funktionsdugliga och kämpade mot den egna kroppen och andras fördomar. Det skulle till exempel visa sig svårt att hitta jobb för en delvis invalidiserad ung man.

Svaret blev ett liv som egen företagare och entreprenör och detta skulle leda till flytten till Åland 1972. Han var då 51 år gammal och livnärde sig bland annat på att leverera sill från en dansk tillverkare till Viking Lines färjor. Fisken var populär och Viking Line behövde någon som kunde leverera varorna varje dag från Mariehamn.

– Men när jag hade flyttat tog den agenturen slut fast det gjorde inte så mycket. Jag hittade nya!

Det var skälet till att Derrick Nilsson lämnade fasta Finland och skrev sig på Åland och sedan skulle allt bli ännu bättre. År 1980 kom blivande hustrun Gunnel in i ett liv som de båda därefter beskriver som Gamla Testamentet och det nya. Vilket som är bäst råder det inget tvivel om.

Kort text instagram: 

Derrick Nilsson fyller 100 år i år. Han förlorade en arm i kriget mot Sovjet men vägrade ge upp. Derrick tog färjan till Åland, tryggheten, jobbet och kärleken.

 

Text: Jörgen Pettersson 

Foto: Celie Scott Photography

Gun-Britt Lyngander

Gun-Britt Lyngander är köpmannen som driver Getaboden, den lilla butiken med det stora självförtroendet och det varma hjärtat. Lyngander har haft några riktigt utmanande år bakom sig men vägrar tycka synd om sig själv. Vill man kalla det för egensinne, så varsågod!

– Jag är nog, kanske, en person med jävlaranamma som gärna vill vara med och styra upp.

I dag bor Gun-Britt Lyngander bara några meter från Getaboden som är hennes arbetsplats och livsverk. Ett stenkast bort ligger kyrkan där hon är aktiv på alla möjliga olika nivåer. 

Barndomshemmet där hon växte upp tillsammans med två bröder finns två kilometer bort. Det är omöjligt att beskriva Gun-Britt Lyngander som annat än levnadsglad, stark och ödmjuk – och som någon som gärna tar saker och ting med en klackspark utan att för den skull hemfalla till trams. Hennes hus bär den pigga färgen orange, i samma nyans som Chevan hennes man Janne gett henne som hon vårdar ömt och pietetsfyllt rullar runt i, särskilt så här i de första varma vårliga dagarna.

Gun-Britts mor startade Getaboden 1954 och var på många sätt en föregångare som både handlare och kvinna. Åren rullade på och kring år 1990 försökte åländska kooperativet Samgång driva verksamheten men det slutade med nedläggningshot och samtalet gick till Gun-Britt som flyttat till Stockholm med avsikten att stanna där. Hennes make, stockholmaren Janne Lyngander, blev betydligt mer eld och lågor än hon själv.

– Nej! sade jag, aldrig i livet att jag tänker tillbringa fler mörka vinterkvällar bak i Geta, det vill jag inte.

Men mot de högre makterna är det lönlöst att sprattla emot och sedan gick det snabbt. Gun-Britt och Janne flyttade tillbaka till Geta, tog över butiken och flyttade den till samma lokal den finns i ännu i dag. Med i flyttlasset från Stockholm kom även dottern Sofie som sedan ifjol anslutit till köpmannafamiljen och tillbringar sina arbetsdagar i Getaboden.

– Det är såklart fantastiskt att hon är med och arbetar i familjeföretaget. Tyvärr har vi dåliga tider nu till följd av pandemin men vi håller tummarna för att det fortsättningsvis ska fungera.

Innan det blev butiksföreståndare av Gun-Britt Lyngander hann hon med en hel del annat, till exempel ombord på Prinsessan där hon började som städare för att sedan fortsätta som kallskänka, i snabbköpet och till sist i parfymen. Det var nånstans där som Janne Lyngander spanade in sin blivande hustru innan de träffades mer ordentligt på Arkipelag och ställde till med stort bröllop i Geta kyrka med efterföljande fest i Furulund – självklart i Geta även den!

Vad betyder Åland för dig? 

– Allt. Jag skulle verkligen inte vilja flytta härifrån. Det finns så mycket bra med allt på Åland… människorna, naturen och så vidare. Sen är jag väldigt släktkär också och tycker om att ha folk runtom mig som jag både känner och litar på.

Men som alla paradis är det också på Åland, mitt i allt förändras livet i grunden och allt startar igen. För Gun-Britt Lyngander blev fjolåret ett år hon aldrig ska glömma. Först gick modern bort och bara ett halvt år senare livskamraten och maken Janne. Med modern försvann en närmast daglig samtalspartner och med maken halva hennes eget liv och kanske mer.

Det handlade om oerhört hårda slag mot det hyggligt trygga liv hon dittills tog för rätt självklar. När nöden blev som störst hade hon lyckan att kunna söka tröst i ett rikt socialt liv, något som präglar många ålänningar och vardagslivet.

– Jag är med i kommunfullmäktige, kyrkofullmäktige och Mariasystrarna och har stort engagemang där. Min bästa vän bor i Mariehamn och jag jobbar varannan söndag i kyrkan och alla andra dagar i butiken från måndag till lördag. Jag behöver inte sitta ensam, om jag inte vill.

På Åland pratar vi ofta om det livsviktiga värdskapet som ska göra alla som hälsar på till våra gäster och vänner hellre än bara kunder. Gun-Britt Lyngander är ett levande exempel på detta självklara förhållningssätt gentemot besökare.

– Vi har gjort mycket roligt här, till exempel när folk kommer cyklande från Havsvidden och så har det börjar regna, då har jag kastat in cykel och allt i bilen och skjutsat hem dem. Eller folk som har tankat el till husbilar och jag har hämtat ved och lite allt möjligt. All service, det är det som är roligt och gör det lilla extra; både för mig och för dem. 

Det har ännu inte gått väldigt mycket tid sedan Gun-Britts Lynganders svåra förluster. Ändå är hon fast besluten att hålla ihop och njuta av livet, gärna i den orange Chevrolet Nova -67 som Janne och hon köpte sommaren 2019. Och absolut inte bli bitter på det livet levererat.

– Jag lärde mig tacksamhet av mamma och inser att jag har väldigt mycket att vara tacksam över. Jag slingar håret, håller mig fräsch och livet går ju ändå vägen. Det finns väldigt mycket att leva för, även fast man får psykbryt mellan varven gäller att snabbt komma tillbaka!

Om det är något som Gun-Britt tvingats inse efter allt som hänt är att hon är en stark person, på alla sätt. Det insåg också Yle-programmet ”Vardagshjältar” dit hon nominerades i fjol och läsarna av Nya Åland som nominerade henne till tävlingen Århundradets ålänning.

– Att det var så många som hade bemödat sig att nominera mig var väldigt stort. Kan inte fatta det, jag är inget speciellt eller speciell.

Fast det sista är hon nog ganska ensam om att tycka. Det är lätt att fatta sympatier för Gun-Britt Lyngander. Hon hör till de ålänningar som både bjuder på sig själv och ser till att hennes omgivning har det bra och då betalar det tillbaks. Till exempel i långa promenader som hör till hennes nyare och mer kära intressen:

– Min granne flyttade hit för ett år sedan. Han hade skiljt sig och strax efter blev jag änka. Han sa till mig att jag måste ut och röra på mig för att inte bli deprimerad! Så nu vi går ut och promenerar jättemycket. Liksom Janne är han också motorcykelkille och de kände varandra och det är så bra att vi går ut och går för jag kommer inte iväg själv. Nu är det bara att ringa och så går man tillsammans. Det är jätteskönt. 

Ismo och Hjalmar

Ismo och Hjalmar är kusiner och bor båda i Mariehamn tillsammans med sina familjer. Att växa upp på Åland är en ynnest på många sätt. Här finns den bästa pannkakan med snömos i hela världen, hyggliga fotbollsmöjligheter och precis lagom irriterande (men mest snälla) syskon!

Ismo är ett och ett halvt år gammal och född i Mariehamn. Äldre brodern Eino har hunnit bli snart fem och mamma heter Sofie och pappa Paul-Henry. I hemmet pratar familjen franska efter tiden i Paris där familjen bodde och Eino föddes innan färden gick till Åland. Till Ismos favoriter hör, förutom de närmaste, även ”tontons” och ”tatys” som farbröder och fastrar kallas på franska och såklart farmor och farfar. Ismos mamma är från Åland och därför gick flyttlasset till Mariehamn för tre år sedan. Det var mycket nytt som väntade Ismo i den åländska vardagen som är fylld av innehåll och äventyr.

Till Ismos inre krets räknar vi också polaren och kusinen Hjalmar som fyllde ett år i november. Hjalmar är lillebror i familjen som består av mamma Elin, pappa Mathias (bror till Ismos mamma Sofie) och storasystern Signe, tre år. Liksom sin bundsförvant bangar inte heller Hjalmar för infall och upptåg som även kan ta vana föräldrar med överraskning. 

Våra två kompisar känner varandra som bara riktiga vänner gör. De bor i samma stad och umgås väldigt regelbundet och kan på goda grunder förvänta sig ett innehållsrikt och spännande liv. De åländska skolorna är världsklass och med en examen på fickan, när den dagen kommer, ligger hela världen för dessa kusiners fötter – bokstavligen.

Med barns oförställda entusiasm över allt nytt som finns att utforska blir varenda dag en skatt- och skrattkammare. Ismo och Hjalmar är besjälade av att sprida gott humör och att locka fram leendet hos både andra och varandra. Fast ibland kan det uppstå små missförstånd, föräldrars förståelse för möjligheterna i alla verktyg i ett kök är till exempel ganska begränsad…

Till Ismos specialintressen hör för närvarande bilar och bollar och att leka med vatten, särskilt i handfatet. Viljan att ta det obligatoriska kvällsbadet är inte alltid lika genuin, om man uttrycker det försiktigt; det finns ju gränser för vad en ung man måste gå med på. Bastun däremot är en favoritplats, särskilt att klättra i.

Vi lämnar kusinerna Ismo och Hjalmar som redan börjar få något jagat i blicken, det är många äventyr som måste upplevas innan man plötsligt är vuxen och står där med en massa ansvar och annat tråkigt. På Åland och i Mariehamn finns också massor av alternativ när man är barn, och vuxen med för den delen. Lekparkerna är fyllda av gungar, trafiken är måttlig och hundägare plockar upp efter sina ögonstenar.

Nu kan det låta som vardagen bara är stojig och skoj för kusinerna Ismo och Hjalmar. Det är bara en del av helheten. För i slutet av dagen finns det inget som går upp mot att 

sjunka ihop i soffan, fåtöljen eller sängen, i tryggheten, och slingra armarna runt den som är nära och bjuda på en varm kram och en lite plaskig puss följt av uppmaningen ”gos”. Då är livet som allra bäst och den tillvaron har kusinerna Ismo och Hjalmar varenda dag i den självstyrelse som i snart etthundra år utvecklats till världens kanske tryggaste plats vilket skapar förutsättningar för modiga barn som framöver ska se till att Åland fortsätter utvecklas.

Jan-Mikael "Keegan" Mattsson

Han heter Jan-Mikael Mattsson men det är det inte så många som känner till. I vardagen kallas han för Keegan och då vet alla vem vi menar – mannen som ser möjligheterna många missar och har en känsla i replikerna nästan alla saknar. Keegan fyller 59 i år och firar tillsammans med hela Åland.

Vi börjar en varm sommardag 2017 och en flight mellan Arlanda och Warszawa. Ombord på flyget finns Keegan tillsammans med kompisen Jenki Rask. De två är på väg till Warszawa för att se IFK Mariehamn spela Champions League-kval mot storklubben Legia Warszawa. 

När lampan för säkerhetsbältena slocknat efter starten blir rastlösheten övermäktig och Keegan går på en kort promenad i flyget, hälsar artigt och småpratar med de flesta, så där som man gör när man heter Keegan och gillar folk. Fast på just det här fullsatta flyget finns väldigt få som delar passionen för IFK och fotboll.

Efter ett tag återvände Keegan till sin kompis men lite mer moloken än när han gick.

– Vet du Jenki, sade han, de verkar inte känna till att IFK spelar Champions League i Warszawa i morgon.

– Njae, svarade Jenki, du måste nog komma ihåg att alla inte följer IFK som vi gör. Det här är ju syjuntor, turister och alla andra som ska till Polen och göra något helt annat. Polen är ju ett stort land…

– Jo, nog vet jag det, svarade Keegan, men hur ofta spelar IFK i Champions League då?!

Jan ”Keegan” Mattsson är en av stadens riktiga och allra mest kända profiler. I 59 år har han oförtröttligt, med aldrig sinande nyfikenhet, trampat gatorna, pratat med folk – och stött sitt IFK Mariehamn. Keegan skötte förr i världen resultattavlan på Idrottsparken. I dag är han en ständig gäst på Wiklöf Holding Arena, både när det vankas hemmamatch och annars.

Keegan personifierar kamratandan som ska finnas i såväl idrottsföreningar som i samhällen. Den känsla av samhörighet som uppstår genom en nickning på stan, ett samtal i snön, ett uppmuntrande ord på vägen. Keegan är genuin och på riktigt.

”Keegan” Mattsson är född och uppvuxen i Mariehamn och fotboll och annan sport kan han bättre än nästan alla vilket hans lägenhet vittnar om. På väggarna hänger halsdukar och matchplanscher, på teven hörs referatet från ännu en match. Först i Keegans värld kommer IFK men på halsduksfronten hittar vi också spår av till exempel Jomala IK, Degerfors och Aston Villa. I dag ägnar han sig mest åt att se fotboll från sidan men tidigare har han med stor framgång lett det egna DUV-laget från klarhet till klarhet. Som lagkapten i de årliga matcherna mot IFK Mariehamns ligalag har han sett till att DUV än så länge aldrig upplevt en förlust i de prestigefyllda drabbningarna.

Keegan hör till dem som uppskattar kvalitet även utanför den egna sfären varför fotbollsspelaren Zlatan hör till de stora idolerna. Därför var det rätt självklart att Keegan var på plats när Sverige en magisk kväll på nya Friends Arena 2012 såg Sverige under Zlatans ledning slå England med 4-2.

Numera är Keegan pensionär men han har tidigare jobbat på Butik Unik och har en lång bakgrund som trummis i ”Husbandet” bakom sig. Han är också en pålitlig estradör och missar aldrig chansen att muntra upp IFK-festerna med sång och skämt. Keegans familj, förutom alla andra, är mamma Irje och brodern Tom med hustru Gun-Britt.

– Vad jag ser fram mot nu? Att fira mig själv när jag fyller 60 nästa år och att Åland samma år fyller 100. Då blir det princesstårta! Och förstås att se när IFK vinner ligan nästa gång!

Att det förresten blev Keegan av Jan-Mikael är inte så konstigt. I England fanns på 1970-talet en målspruta och fotbollsikon vid namn Kevin Keegan och likheterna var snarlika när det gäller målproduktionen.

– Jag gjorde 15 mål en gång när vi spelade fotboll. ”Nu får du heta Keegan”, sade de andra. 

Så blev det och i dag är Keegan sinnebilden för tillsammanskap, entusiasm och en outtröttlig förmåga att blicka framåt. När alla andra betraktar vardagen med den realism som sätter stopp för så mycket väljer Keegan att se möjligheterna. Av honom lär vi oss att absolut ingenting, någonsin, är omöjligt. Livet går ut på att göra det utmanande till en tillgång och det är precis det som format det egensinne som skapat så mycket av det vi känner som vårt Åland.

Johanna Backholm

Säg ja när du får chansen. Tänk inte efter alltför mycket och försök ha lite roligt längs vägen. Med den inställningen sköter Johanna Backholm, 43, i dag 1.100 anställda över hela världen från sitt kontor i Mariehamn.

– Egensinne… det kan vara att härda ut, att vara uthållig.

När Johanna Backholm gick i Ålands lyceum ville hon mest av allt bort från Åland. Så blev det också först; men efter studierna till personalvetare i Örebro återvände hon och har sedan dess aldrig ångrat sig. I arbetet på ViskoTeepak som Vice President för HR & IT ansvarar hon för 1.100 anställda som tillverkar korvskinn i sju olika länder. Det betyder att Johanna, under normala omständigheter, reser extremt mycket och därför får njuta av Åland många gånger.

– Varje gång som jag flyger in över skärgården, havet, holmarna och Mariehamn känner jag samma sak, som att man äntligen kan andas igen!

Med sitt internationella perspektiv kan Johanna Backholm ibland tänka att ålänningarna, rentav, har det lite för bekvämt.

– Jag kan ibland bli lite arg för att det finns så många som inte har vett att uppskatta allt som faktiskt finns på Åland. Vi har inga avstånd, vi har en otroligt innehållsrik fritid och ett föreningsliv som saknar motstycke.

Johanna Backholm är uppvuxen i Lemland och bor numera i Mariehamn tillsammans med maken och osteopaten Johan och barnen Albin och Wilhelmina, båda tonåringar. Efter att Johanna pluggat i Örebro bosatte sig paret på Åland. Första jobbet var på landskapsregeringen, sedan på ett rederi och efter det femton år vid Paf med mer ansvar och större uppgifter och till sist en tjänst som vice vd vilken hon lämnade för ViskoTeepak för tre år sedan.

På Åland finns tid för mer än bara jobb och karriär. Trots fullspäckade dagar gick familjen Backholm, samtidigt med nya jobbet, in för att köpa häst.

– Som yngre tillbringade jag mycket tid i stallet och gick i ridskola på Sleipner och gjorde massor av roliga saker. I högstadiet slutade jag men började rida på nytt när barnen föddes, på en gammal travhäst i Sund.

Nu när barnen blivit äldre finns äntligen plats för en egen häst i Bamse (Bachelor) som numera är en kär medlem av familjen Backholm. En häst innebär mer ansvar och massor av skoj!

– Varje morgon åker vi ut till Hammarland för att se till Bamse i stallet. Det är ett perfekt sätt att umgås med tonåringar under bilturen fram och tillbaka. 

På hästryggen samlar Johanna inspiration och kraft samtidigt som allt som hänt under dagen lämnas åt sidan.

– Där måste du vara ständigt närvarande. Det går inte att komma till stallet eller sätta sig på hästryggen och älta ett möte för då kommer inte hästen att vilja vara med mig. Hästar är väldigt kloka djur och samarbetar otroligt gärna med de som är lyhörda och bestämda. 

För Johanna Backholm är egensinne något som kokar ner i uthållighet. Det kan handla om att se saker man vill skapa eller förändra, något som ofta tar tid.

– Jag är väldigt otålig och vill snabbt komma igång men samtidigt är jag också väldigt uthållig och tydlig. Om jag lärt mig det från hästryggen? Kanske det.

Som ledare i en internationell koncern är Johanna Backholm van vid att se olikheter som tillgångar snarare än hinder. När det gäller att dela med sig av sina egna karriärsråd är hon bestämd:

– Säg JA när du får chansen och tänk inte efter alltför mycket. Det gäller att tro på sig själv och vara tålmodig. Det är bra att planera och vara redo men också att vara beredd på att allt kan förändras. Om någon för tjugo år sedan hade sagt vad jag skulle göra i dag hade jag aldrig trott det.

Och så påminner Johanna om två knep för att hålla ihop familj och karriär:

– Kom ihåg att ha roligt på vägen. Man tillbringar mycket tid på jobbet och måste se till att ha det trevligt. Kanske inte överdrivet för om det är fest alla dagar blir ju inte det heller skoj till sist. Jag tycker också man ska ge sig tid att ligga i soffan och dega och hemmet måste absolut inte vara inredningsperfekt. Inte måste man heller ställa till med middag varje helg eller träna sju dagar per vecka. Det är viktigt att ge sig själv tid och det kan man göra på Åland.

Rökka-Börje Mattsson

Ett modernt och demokratiskt samhälle är ett resultat av många olika institutioner. På Åland finns en landskapsregering, ett lagting, många kommuner, myndigheter och korvkiosken Rökka!

Det ska nog sägas direkt. Av alla ålänningar hör Rökka-Börje Mattsson och hans hustru Carina till de mest kända. Från början av 1980-talet och 21 år framåt drev paret Rökka-kiosken intill rondellen som går under namnet Bläckfisken. Rökka anspelar på det gamla fiskrökeri som tidigare fanns i området och skälet till att man stavar det med två k är en historia för sig.

För att inte namnet skulle vara som alla andra kom en reklamare med idéen att det vore coolare att skriva Rökka än Röcka. Detta stötte på visst lokalpolitiskt motstånd då kk vanligen hör finska språket till.

– Men vi hade röda Coca Cola-tunnor vid kiosken på den här tiden och på dem stod ”Drikk Cola!” vilket gjorde att vi kunde säga att Rökka är norska, inte finska!

Om det är något man får lära sig av verkligheten som korvgubbe och -gumma är att aldrig bli svaret skyldigt. Till Rökka har kön nästan alltid ringlat lång och kunderna kommer från alla håll. Här trängs direktörer med poliser med sjuksköterskor med fotbollsspelare, ekonomer och vanliga skurkar. Inför Rökka är vi lika och Börje och Carina har nåt slags förhållande till nästan alla.

I dag är Rökka-Börje Mattsson 76 år gammal men fortfarande nyfiken och flitig och egensinnig. Till exempel har han svårt att se sig själv som pensionär i meningen att han skulle dra ner på takten. Själva Rökka-kiosken drivs i dag av andra och Börje fokuserar på sin mobila korvkiosk medan Carina tar hand om glasskiosken vid Sjökvarteret. Företagandet är en livsstil för paret Mattsson som dessutom, på äldre dar, börjat lyssna på kunderna!

– Tidigare sade vi bara ”Det här är utbudet” och så var det bra med det. I dag är vi mer anpassningsbara och har till exempel en helt ny produkt som heter korvburgare som innehåller briochebröd, korvskiva, picklad rödlök och senap och ketchup samt chilisås och gurkmajonäs.

Vad är hemligheten bakom framgångarna?

– Börjes outsinliga energi i allt han gör. Tillfredsställelsen i att förbättra saker. Mycket jävlar anamma, säger Carina.

– Om jag gör en sak vill jag väldigt gärna göra den färdigt – jag snackar inte bara. Jag kan bli nöjd med en sak men då måste jag börja med något nytt. Det är tråkigt att inte ha något att utveckla, säger Börje.

Hemma i Önningeby är det oftast Börje som står för matlagningen, i sin ungdom lärde han sig kockyrket under tolv intensiva år i Sverige. Därifrån återvände han till Åland för att driva Restaurang Cikada tillsammans med modern, något han ägnade tre år åt. Efter det blev det kompanjonskap med krögaren Harry Grunér kring Piccolo och Kompass-Baren och sedan början av 1980-talet blev det fullt fokus på Rökka och under en period kiosken vid Bussplan i Mariehamn.

– Det bästa med att driva kiosk… Helt klart alla ungdomar vi lärde känna. Av unga lär man sig väldigt mycket, om man vill. Vi kom bra överens även med de som uppfattades som lite besvärliga. Var det problem sade jag till dem: ”Om du är oschysst mot mig kommer jag vara oschysst mot dig”. Då förstod alla vilka regler som gäller, säger Carina.

Rökka-Börje Mattsson har genom åren lyssnat till både det ena och det andra och har deltagit i stora mängder problemlösning mellan korvgryta och kund. Ibland var det stora världsliga utmaningar och ibland kom folk som blivit utan mat hemma och försiktigt frågade om det fanns spruckna korvar de kunde få.

– Det var ibland hjärtskärande och rätt ofta hände det att jag tryckte sönder en korv eller två för att kunna ge bort dem gratis, minns Börje.

Rökka-kiosken har stått på i stort sett samma plats ända sedan 1961 och firar följaktligen sextio år i år, samma år som det åländska hundraårsfirandet inleds. Det handlar alltså om hundratusentals ålänningar som passerat Rökka genom åren och köpt korv och pratat väder och vind och valt mellan svag eller stark senap. Börje ångrar inte en enda sekund av livet med Rökka.

– Vad som är det bästa med Åland och ålänningarna? Närheten till allt, havet, naturen, Åland är jättebra, varken mer eller mindre. Var hittar du, helt enkelt, en bättre plats?

HISTORIA PRÄGLAD AV HAV

De första invånarna befolkade Åland för ca 7 000 år sedan då människor kom till Åland för att jaga säl och fiska. I alla tider sedan dess har Åland varit en strategisk plats för sjöfarare, och Ålands historia präglas starkt av havet och sjöfarten. En viktig tidsperiod i åländsk historia är sjöfartsepoken ca 100 år sedan. Då var Mariehamn hemmahamn för stora segelfartyg, bl.a. Pommern, som idag är det enda bevarade fyrmastade handelssegelfartyget av sitt slag.

 

ÅLAND BLIR EN DEL AV FINLAND

Tiden för 100 år sedan är en betydelsefull tidsperiod i Ålands historia även av en annan orsak. Finland utropade sin självständighet som stat 1917. På Åland uppstod en idé om att återförenas med Sverige, och under 1917 tog man kontakt med den svenska regeringen och året därpå även med svenska kungen med en önskan om detta. Finland ville däremot inte lämna ifrån sig Åland, och så småningom erbjöd man istället ålänningarna en viss form av självstyrelse. Den 24 juni 1921 fattade NF:s råd ett beslut om en kompromiss. Åland skulle tillhöra Finland, men Finland måste garantera ålänningarnas svenska språk, kultur, lokala sedvänjor och det självstyrelsesystem som man hade erbjudit Åland 1920.

 

DET SJÄLVSTYRDA ÅLAND

Åland är sedan 1921 ett självstyrande landskap i republiken Finland. Ålands självstyrelses lagting sammanträdde första gången den 9 juni 1922, och den 9 juni blev därefter Ålands självstyrelsedag. Självstyrelsen innebär att Åland har egen regering och eget lagting med egen budget och lagstiftningsrätt inom bland annat utbildning, sjukvård, näringsliv, kommunförvaltning och trafik. Egen flagga, egna frimärken och registerskyltar samt toppdomänen ”ax” är också betydelsefulla tecken för det autonoma Åland.

 

ETT MODERNT SAMHÄLLE

Åland är idag ett modernt samhälle med drygt 30 000 invånare och bra förbindelser både väster- och österut. De åländska rötterna är djupt rotade i sjöfarten och Åland är ännu idag en bas för många rederier. Näringslivet på Åland är aktivt och håller sig i framkant. Arbetsklimatet är perfekt för kreativa mångsysslare och entreprenörsandan är stark. Flera åländska företag inom varierande branscher såsom bank, IT och försäkring erbjuder idag möjligheten för jobb inom en internationell arena. Åland trafikeras med moderna färjor och har mer än ett färjeanlöp per timme. Staden Mariehamn har ca 11.700 invånare och dessutom finns 15 landsbygds- och skärgårdskommuner. Åland har egen högskola, framgångsrika företag, egna lokaltidningar och -radio.

 

ÅLÄNDSK HEMBYGDSRÄTT

Åland har en plats i den finska riksdagen och egen representation i det nordiska samarbetet. Åland är enligt grundlag enspråkigt svenskt och invånarna får hembygdsrätt från födseln eller efter fem års boende. Hembygdsrätten är en förutsättning för att få äga mark och fastigheter samt att få idka näringsverksamhet på Åland.

År 2022 är det 100 år sedan Åland blev självstyrt. Märkesåret Åland 100 uppmärksammas under ett helt år, från den 9 juni 2021 fram till den 9 juni 2022. Under märkesåret ordnas en mängd intressanta kulturevenemang och festligheter runt om på Åland. Efter ansökan kan landskapsregeringen bevilja dispens även för dig som är nyinflyttad

 

UNIK NATUR OCH EGEN KULTUR

Flest soltimmar i Norden, ett milt havsklimat och de tusentals små öarna har gett Åland en artrik och varierad natur. Havet och miljön är viktiga för ålänningar och såväl friluftsliv, stugliv som båtliv hör till många ålänningars fritidsintressen.

Ålänningar är stolta över sin historia, skärgård och kulturarv. Talkoandan och samhörighetskänslan lever starka hos ålänningar – på en ö mitt i havet behöver man varandra och i stormiga tider behöver alla hjälpas åt och dra åt samma håll.

Projekt: “Åland dansar”

Anta utmaningen och sprid glädje med dans och musik! Nordens institut på Åland (NIPÅ) har nöjet att presentera en helt nyskriven låt och dans, som vi hoppas att så många som möjligt vill lära sig under Åland100-året. Lär er stegen, dansa, filma och lägg ut i sociala medier med hashtaggarna #alanddansar #aland100. Koreografin är upplagd så att det finns en enklare version och en lite mer avancerad version, beroende på vad man vill anta för utmaning.

Foto: Tinca Björke

Projekt: “Jag är en del av Åland”

Ålands identitet skapas av alla de människor som än idag formar vår lilla ögrupp till en fantastisk plats. Det är människorna som gör att Åland blomstrar. Under jubileumsåret vill vi nu att DU skickar in korta filmer och lyfter fram mångfalden av egensinnig ålänningar.

Så nu söker vi DIG som i en kort film vill berätta varför just du älskar Åland, vad du har för smultronställen, intressen eller på vilket sätt du upplever dig egensinnig. Alla typer av ålänningar välkomnas att söka, med olika intressen, bakgrunder, åldrar och historia.

Intresserad? Gå in på regeringen.ax/aland100, och skicka in din intresseanmälan redan idag.

#åland100